Jesper Wasling

Raneke-projektet får fondpengar

2012-02-09T17:54:00.003+01:00

Stiftelsen Sten Lewenhaupts fond, som är en Arla Coldinu Orden närstående stiftelse, har beslutat att dela ut 25 000 kr till Svenska Heraldiska Föreningen. Detta betyder att målet för SHFs delfinansiering av ”Projekt Jan Ranekes medeltidsvapen”, 100 000 kr, nu är uppnått!

Så nu är det bara att samla ihop folk och börja skana in det första, innan Lunds universitetsbibliotek tar över finliret och gör materialet tillgängligt för en världspublik.

Arvid Berghman

2012-01-26T23:40:00.000+01:00

I år är det femtio år sedan Arvid Berghmans efterlämnade arkiv låstes in på kungliga biblioteket i Stockholm. Och nu ska hans samling åter bli öppna. Det blir spännande.

Tidslinjers betydelse

2012-01-15T12:27:00.001+01:00

Min artikel om heraldiska tidslinjer har väckt mer respons än något jag skrivit tidigare om heraldik. Det är kul, för jag kände själv att det behövdes en bättre genomgång i ämnet än vad litteraturen hittills lyckats frammana.

Nu hoppas jag att någon följer upp den, för det finns de som inte håller med mig i enskilda detaljer. Och så ska det vara.

Själv hoppas jag attvdet blir början till slutet för ovidkommande tyckanden i vapenrätten, som idag är allt för vanliga.

Vapenbilden nr 88

2012-01-04T16:58:00.001+01:00

Så är Vapenbilden klar. Det tog längre än jag trott, men så kan det bli när saker ska göras ideellt.
Ändå, jag är nöjd med resultatet

även om jag tror att jag tillade lite för hårt på det arkiv ordinarie redaktören Magnus Bäckmark lagt upp.

Han har varit upptagen med att redigera släktkalendern och har under sina år där på ett snyggt sätt införlivat heraldiken där den bäst hör hemma. Tror att även årets kalender blev lyckad.

Öka tempot

2011-10-29T23:56:00.001+02:00

Ska heraldiken spridas måste heraldikerna boo bättre på ATT synas. Set härad är ett sätt. Facebook är ett annat. Ett Greene är Twitter. Tyvärr är det för få som är med på tåget.

Riktigt ärligt så är det bars tre, varav Claus berntsen och fredrik höglund sköter sig riktigt bra.

Hoppas att det snart blir fler

Vapenbilden december 2011

2011-10-18T22:35:00.000+02:00

Det blir min comeback som redaktör för Vapenbilden. Det var tio år sedan senast.
Men det är bara tillfälligt för att avlasta Magnus Bäckmark som drar det tunga lasset.

Ändå, det blir skoj och jag ska försöka sätta min prägel på detta 32-sidiga numer.

Kvinnor och hjälm

2011-09-17T20:20:00.000+02:00

Att titta i svensk heraldisk litteratur för att få veta mer om kvinnligt vapenbruk är sorgligt.

Självklart får både kvinnor och män bära hjälm. Det finns ingen anledning till varför inte. Men låt oss för enkelhetens skull betrakta historien.
Kvinnor sägs inte bära hjälm därför att:
1 De inte deltog i torneringer.
2 De inte deltog i strid med hjälm på huvudet.

Det första argumentet är intressant. Det har hållits tornerspel i Sverige under medeltiden. Av källorna att döma blev de mer sällsynta under 1400-talet än de var under 1300-talet.

Tornerspel hållna efter medeltiden är endast skådespel och kan jämföras med dagens tornersällskap. Medan medeltidens torneringar närmast kan jämföras med formel 1 eller annan mycket riskabel elitidrott var det senare mer en fråga om uppvisningar.

Vad vi vet var det endast i tornerspel som hjälmprydnaden användes.
De svenska källorna nämner några deltagare i tornerspel och några vapenböcker antyder ytterligare ett antal personer. Dessa är de enda vi vet har deltagit i ett tornerspel och som därför har rätt till hjälmprydnad. Alla räknas till de uradliga släkterna och knappt någon finns kvar idag.

Då är frågan om vi idag ska anse att en idrottsutövning för 600 700 år sedan ska bestämma vilka identifikationstecken som män respektive kvinnor ska ha idag.

Sångfåglar och hästar

2011-08-28T09:52:00.000+02:00

Sitter och funderar på ett vapen. Hur illustrarar man sång i stiliserad bild.
Funderade på tecken, men de vill jag inte ha med. Alltså försvann noter och g-klavar.
instrument, nä de handlar mer om musik än sång (jo, jag vet att sång är en del av musiken).

Så slog det mig att näktergalen passar perfekt. och de verkar också familjen tycka. nu kommer det svåra. Hur får jag på ett vettigt sätt ihop en näktergal med en häst och ett keltiskt treenighetstecken? Jag är inte säker på att det går, men det är värt ett försök.

Smickrad av Wikipedia

2011-08-27T19:24:00.000+02:00

Ja, så har det hänt. någon har lagt in en biografi över mig på Wikipedia. Jag är mycket smickrad över det, och överraskad. Och glad :-)
Men den är lite kortfattad så jag tänkte skriva en längre biografi här i wikipedia-stil, om någon skulle vara intresserad.

Jesper Mattias Sebastian Wasling, född 21 september 1967 i Borås, är svensk journalist och heraldiker.

--Familj & yrkesliv--
Jesper Wasling är son till universitetslektor Lennart Wasling och lärare Marita (Svantesson) Wasling. Hans bror är med.dr Pontus Wasling.
Jesper Wasling växte huvudsakligen upp i [[Njurunda]] utanför Sundsvall, men flyttade med familj till Borås i samband med att han började gymnasiet. Han studerade till fil. mag med inriktningen historia & idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet innan han gick på Journalisthögskolan vid samma universitet. Sedan examen har han arbetat som journalist.
Jesper Wasling är sedan 2004 gift med Michaela Mutka-Wasling. Tillsammans har de två barn.

--Heraldisk "karriär"--
Jesper Wasling har som heraldiker profilerat sig som teoretiker, heraldisk konstnär och föreningsdrivare.
*Som teoretisk heraldiker har han författat flera böcker och skrivit ett stort antal artiklar. Han är välkänd debattör som gärna driver radikala idéer för att förnya heraldiken, men samtigt betonar vikten av att
*Som heraldisk konstnär har Jesper Wasling skapat närmare hundra släktvapen inom och utom Sverige.
*Föreningsmänniskan Jesper Wasling bildade redan 1990 Borås Heraldiska Förening tillsammans med Stefan [[Bede]]. 1993 valdes de båda in i styrelsen för Svenska Heraldiska Föreningen och 1995 utsågs han till sekreterare där och från 1997 var han även webbredaktör för den nystartade hemsidan. Under tidigt 2000-tal satt han i styrelsen för [[Heraldiska sällskapet]] och sedan 2008 är han ledamot i [[Svenska vapenkollegiet]], den institution han själv tog initiativ till 2004.
*Kuriosa. Jesper Wasling var en av de första svenska heraldiker som hade en hemsida (1997), skapade den första heraldiska bloggen, det första heraldiska twitterkontot och det första heraldiska QR-tecknet.

--Bibliografi--
*Heraldiken i Sverige (medförfattare Magnus Bäckmark). Lund 2001, Historiska media. ISBN 91-89442-32-6.
*Heraldik för nybörjare. Borås 2005, Jesper Wasling, red. ISBN 91-975743-0-9
*Medeltidens härold : diplomat, konferencier, och arkivarie. Borås 2008. ISBN 978-91-975743-1-0 (korr.)
* Nytt kök. 2011, Ica bokförlag, Forma Books AB. ISBN 978-91-534-3699-7
* Svenska Heraldiska Föreningens matrikel 2009 & 2011

Heraldiskt släktbegrepp, en förvirrad historia

2011-08-12T20:18:00.000+02:00

Släktbegreppet är av största betydelse för vapenrätten. Flertalet skribenter tar emellertid inte upp begreppet. Det agnatiska släktbegreppet är underförstått. De senaste decennierna har diskussionen blivit mer varierad och som en följd av detta har den teoretiska heraldiken fått två huvudgrupper, en som är liberal och en som är mer konservativ än föregående generationer eftersom den inte ser undantag utan strikt håller sig till en given regel.

Harald Fleetwood skriver följande i ”Svensk heraldik”: ”Vanligen menar man dock med stamtafla en dylik förteckning, upptagandes blott de stamfaderns afkomlingar, hvilka tillhöra hans egen ätt, dvs bära hans namn.” [s xx].

Per Andersson, som företräder det agnatiska släktbegreppet som det enda giltiga inom heraldiken. I ”Heraldiska vapen i Sverige” kommer han in på dessa frågor.
”Antagande, förvärv och förande av släktvapen grundas på den agnatiska släktprincipen.” [s 22].
”Rätten att föra ett släktvapen tillkommer släktens agnatiska medlemmar samt ingifta kvinnor”.
Den här meningen är intressant på flera sätt, om Anderssons övriga idéer tas med. Den innebär att en dotter, gift med en man som har ett eget vapen, faktiskt inte längre har rätt att föra sitt eget vapen i sin grundform, medan hennes svägerska, som saknar ett eget vapen, har rätt att föra sin svärfars vapen. Och en dotterdotter har absolut inga av de rättigheter som tillkommer hennes faster.

Ändå avstår han från att förespråka briseringar inom vapenbruket.
”Brisering, som innebär förändringar av ett vapen … företrädesvis för att utmärka en viss gren av en [agnatisk] släkt, är föga utbredd inom svensk heraldik.” [s 14].
Det betyder att det inte är möjligt att ens föra en variant av morfaderns vapen.

Casimir Sparre Lindhe har givit ut två böcker om heraldik där han främst behandlar vapenkonst. Men något om vapenrätt och släkt kommer han ändå in på, här från ”Heraldica hodierna” (1995).

”Släktvapen komponeras och används flitigt enligt släktprinciper. Om ett barn i obruten manslinje härstammar från släktens stamfader, kallas detta för agnatisk succession.” [s 8].
”Släktskap på manslinjen är ett ättebegrepp, som betyder släkt på fädernet i rakt nedstigande led, från far till son, farbror, farfar och sondotter.” [s 8].
”Rätten att använda släktnamnet tillkommer släktens agnatiska medlemmar samt ingifta kvinnor”. [s 8].
”Motsatsen är kognatisk succession – härstamning från kvinnor (sidolinjen)”, [s 8].
Här rör Lindhe till det ordentligt när han inte tar hänsyn till namnlagen från 1982 och upphöjer namnlagen från 1901 till det evigt sanna. Släktnamnet ärvs numera inte alls på det sättet och gjorde inte heller det 1995. Kognatisk är inte heller kvinnolinje utan mans- och kvinnolinje. Tveksamt om man idag kommer undan med att kalla kvinnolinje för sidolinje eftersom det betyder att mannen per definition är norm.
xs
”Den som redan har ett godtagbart släktvapen (adligt eller borgerligt) bör naturligtvis använda detta oförändrat och utan tillägg av nya emblem”. [s 28].

”Ibland fogade man dessutom till vapnet en ny liten detalj – ett särskilt bitecken – ett tillägg av små figurer för att redovisa samhörighet mellan olika ättegrenar, yngre börd, sidolinje eller adoption”. [s 8].
Detta bruk förekommer inte alls inom den adliga heraldiken från 1626. Före det året, och kontinuerligt sedan medeltid när det gäller ofrälse vapen har vapen briserats lite hur som helst utan något egentligt system.

Heraldikens nya färger

2011-08-10T20:15:00.000+02:00

Heraldikens tinkturer är en ständig fråga för diskussion. Vilka är egentligen tillåtna.

Vad sägs om ett riktigt bronslejon på rosa botten. Det är inte så konstigt som det låter, åtminstone inte om du är kanadensare. Och kanske tar den inte lång tid innan vi ser samma tinkturer i svenska vapen.
Sedan Kanada fick sin heraldiska myndighet 1988 har de tagit initiativet i nyskapande heraldik. Från dem kommer nya häroldsbilder, nya kronor, ny syn på heraldikens genus med medföljande cadency-tecken (Se Vapenbilden nr 50) och nu också helt nya tinkturer.

Rosa och brons
1997 introducerades tinkturerna Rose och Copper. Rose kallas den ljusröda färg som jag vill översätta till rosa. I några tidigare artiklar har den kallats ljusröd men det gör den svårare att definiera och förklara.
Vapen som är målade i rosa skiljer sig tydligt från alla andra färger så kontrastkravet uppfylls på samma sätt som när ett vapen målas i purpur. Tänk bara på hur tydligt vi uppfattar rosa som signalfärg när vi ser den på flickor.
Copper bör nog helst översättas till brons för att anknyta till idrottsvärldens etablerade språkbruk. Den metallen är svårare att beskriva, men i grunden handlar det om matt och mörk guld. Det är också svårt att få till en riktigt bra kontrast, inte minst därför att vi saknar en klar definition av vad brons är. Alla vet hur rosa ser ut, men brons? Kanske bör den målas i roströd eller orange när metallglans saknas. Ersätts metallen däremot av orange bör det inte vara något problem för oss att uppfatta kontrasten. Tänk bara på den tydligaste färgsignalen som finns i trafiken. Svart text på orange skyltar så fort det är något extraordinärt som alla måste uppfatta.

Vem blir först
Är det då tänkbart att införa brons och rosa som erkända tinkturer i svensk heraldik? Varför inte? Det skulle ge oss fler alternativ och vitalisera vapenkonsten. Det svåra lär vara att övertyga den relativt stelbenta heraldiska vetenskapen om färgernas möjligheter.
Nästa steg blir kanske att införa mithril – den blåsilveraktiga metall som används så ofta i fantasy-berättelser som Sagan om ringen.

Tillägg till Heraldikens nya tinkturer

Den text som står här ovan skrevs 2002. Jag hade nyligen avslutat boken "Heraldiken i Sverige" men kände att vi inte hade penetrerat ämnet ordentligt. I boken nämner jag och Magnus fem färger: blått, rött, svart. grönt och purpur. Dessa är självklara för min del. Men vi nämner inget om de andra färgerna som finns av vilka jag ogillar några men gillar andra.
I "Heraldik för nybörjare" (2005) utvecklar jag mina tankar genom att föra ett resonemang kring heraldikens tinkturer. Den artikeln föregicks av diskussioner inom redaktionsrådet där vi enades om att fastslå sju tinkturer och nämna de övriga som olämpliga snarare än att sticka huvudet i sanden och låtsas som ingenting. För trots allt har andra tinkturer faktiskt nämnts i svensk heraldisk litteratur.

I företaget Makarna Wasling har vi bestämt oss för att endast använda oss av sju färger och metaller samt pälsverken. Plus hudfärg på människor. Punkt.

Men vi tillåter oss ändå att föra ett resonemang kring heraldikens tinkturer och deras kontrastverkan samt hur väl färgerna kan definieras.
Här är vi överens om att rosa har en mycket god kontrastverkan gentemot guld och silver samt att den är väl avgränsad mot rött. Det föreligger ingen risk för misstolkningar av färgen.
Brons är vi mer frågande inför, även om vi anser att orange har den kanske högsta kontrastverkan av alla metaller. Alltså bättre än gult och vitt. Vi hänvisar här också till tillverkare av vägskyltar som väljer sina skyltfärger just efter ur ögat uppfattar en signal och inte efter hur man resonerade kring färger på medeltiden. Trots allt, förmågan att uppfatta färger är dels en fråga om optik (här är tekniken bättre idag än på medeltiden), dels en fråga om kultur (språket och det allmänna medvetandet styr vilka nyanser vi förmår skilja åt. Jämför färgspecialister med vanlige Svensson).
Brunt är också tydligt definierad som färg. För att inte vara inkonsekventa väljer vi därför att säga nej till brunt, rosa och orange men vi anser att de är möjliga som framtida tinkturer. Det är däremot inte ljusblått, olivgrönt eller kaki, för att ta några färgexempel.

Jesper Wasling
2008-09-06

Not. Vapnet för James Aloysius McGrath, före detta Liutenent Governer över Newfoundland. McGraths vapen är det första med den nya tinkturen rosa. Vapen för den fd premiärministern Avril Kim Campbell, den första kvinnan på posten. Hennes vapen har ett bronsfält.

*******************
Utlagd på Den gyllene vasen 16 juni 2005
Författad 11 november 2002
Reviderad 6 september 2008

Resa till Midjylland (Århus)

2011-08-07T17:29:00.000+02:00

Familjens semesterresa i sommar gick till Århus med omnejd (med avstickare till Legoland utanför Bilund´, såklart, när det är barn med).

Här fanns det oväntat många heraldiska skatter som gjorde resan mödan värd, sett ur en strikt heraldisk synvinkel. Den var mycket värd också på andra sätt.
Några av dessa skatter vill jag tipsa om.

Århus domkyrka
Klassisk gotisk stil med några välbevarade väggmålningar från 1400-talet. Några möjligen äldre, men inte äldre än 1300-tal.
Flera av dem visade upp heraldiska motiv för kyrkans välgörare. Roligast är den jättelika egobilen av den danske kungen som pryder utbyggnaden på söderväggen. Fotografering är tillåten.

Vår frus kyrka (gamla klostret) i centrum av Århus har två spännande sevärdheter. Dels finns här nordens kanske äldsta bevarade valvkonstruktion från tusentalets andra hälft, dels finns en fantastisk vapenfris runt hela koret med ett tjugotal vapen tillhörade donerade släkter från omkring 1400, enligt skriften som man kan köpa. Här finns bland annat ett vapen för kung Valdemar som dog tre decennier tidigare.
Färgerna har bleknat med motiven är tydliga. Fotografering är tillåten.

Rosenholms slott norr om Århus är Rosencrantz gamla borg. Jo, den är ännu i släktens ägo, men ingen bor där numera.
Här har man samlat ihop en hel del heraldiska föremål och dessutom finns mycket heraldisk utsmyckning i huset. Kolla speciellt in bönerummet intill salongen.

Slottet kan endast ses med med guide på rundtur. 75 kr för vuxna, våra barn under tolv år kom in gratis.
Fotografering är inte tillåten, i alla fall inte med blixt. Men om någon tjuvfotar kan inte jag hållas ansvarig för det.

Det finns inga regler ...

2011-08-06T20:13:00.002+02:00

Heraldiken har anor till 1100-talet. Därför ska 1100-talets regler gälla än idag. Det är grundtanken när heraldikens traditioner beskrivs. Men även traditionalister gör avsteg från den medeltida uppfattningen på flera avgörande punkter, ibland medvetet men ofta utan att låtsas om det.
Det finns i Sverige inga lagar som reglerar hur ett släktvapen får se ut. Det som finns är rekommendationer och, möjligen, en kunglig förordning från 1762. Däremot finns ett bruk på Riddarhuset som säger att endast högadeln (grevar och friherrar) kan använda en hjärtsköld, endast högadeln för mer än en hjälm och endast högadeln har rätt att sätta en hjärtsköld över sitt kvadrerade vapen. Undantag mot denna regel finns, men de är alla förlänade av konungen som därmed upphäver gällande regelverk.

Förordningen från 1762 säger uttryckligen att endast den som är adelsman får föra adligt vapen och öppen hjälm. Brott mot detta ger 500 silverdaler i böter. Denna förordnig har sedan tidigt 1900-tal tolkats som att ofrälse (borgerliga) släkter har rätt att föra vapen men bara under sluten hjälm.

Problemet med den tolkningen är att slutna hjälmar inte förekom under 1700-talet varför ordet ”öppna” mycket väl kan betyda riddarhjälm oavsett utseende. Andra texter från 1700-talet (alla skrivna av adelsmän) uttrycker samma tankar. Att dåtidens författare väljer att skriva öppen hjälm kan vara ett sätt för dem att särskilja den heraldiska hjälmen från eventuella samtida hjälmar som brukades i krig eller på annat sätt.

**************************
Utlagd på Den gyllene vasen 24 januari 2006
Författad 8 juni 2003
Reviderad 16 maj 2005

Fantastiska svärd

2011-08-04T19:02:00.002+02:00

Var nyss på kungälvs medeltidsdagar för Svenska Heraldiska Föreningens räkning och mötte där två fantastiska rustningssäljare.
Att gå in i deras tält var som att kliva 600 år tillbaka i tiden och fönstershoppa efter en ny salad eller ett nytt tvåhandssvärd att bära på nästa tornerspel.

Måste därför tipsa om dem båda.
* www.nidningsbane.se
* www.spqr.se

Perfekta hosor i grönt

2011-08-03T19:05:00.004+02:00

Köpte i veckan ett par gröna hosor i ull av urda hantverk (www.urda.se). De passar perfekt till min svarta tabard och min "basker".
Nu saknas bara en lämplig skjorta och ett par skor så är min häroldsutstyrsel a la 1450-tal perfekt.

Det blir väl till att åka på några medeltidskarnevaler så jag kan använda den till något - fast den fungerar även bra som maskeraddräkt.

Heraldikens historiska utveckling

2011-08-02T20:10:00.007+02:00

Heraldiken står för tradition och stabilitet. Genom århundradena har den förblivit densamma trots att kungar kommit och gått. Den är fri från kulturell påverkan och ska så förbli.
Det är nog en syn som de flesta som ägnar sig åt heraldiken ställer sig bakom, men är den sann?

1126 ägde en revolution rum i sättet att framställa identitet genom bild. Då överlämnade kungen av England, tillika hertigen av Normandie, Henrik I en sköld till sin blivande svärson Geoffrey på dagen så denne greve dubbades till riddare inför bröllopet. åtminstone enligt en krönika från c:a 1175. Sedan dess har den heraldiska vapenskölden stått ohotad som märke även om skölden på senare sekler har fått stå till sidan för namnteckningen.
Ändå dröjde det länge innan heraldiken blev var mans egendom. Inte förrän tidigt under 1300-talet har bruket spritt sig till de burgna männen och kvinnorna i Skandinavien. Kungen och landets stormän hade hakat på trenden redan ett sekel tidigare vilket får anses vara en mycket lång tid efter det att bruket kommit igång på kontinenten. Andra modetrender tog sig under samma tid mycket snabbare till Norden, men bristen på samtida dokument kan vilseleda oss.

Nya regler av ny makthavare - 1200-tal
När Magnus Ladulås omkring år 1280 lät fastslå Alsnö stadga befann han sig mitt i ett inbördeskrig med folkunga-partiet. De senare kontrollerade större delen av Västsverige och hade goda utrikeskontakter. Magnus behövde politiskt stöd, inte minst om de som hjälpt honom till tronen 1275 och nu stod neutrala skulle överge honom och stödja hans äldre bror Valdemar som var den valde konungen.
En av åtgärderna blev att ge frälse till de män som utgjorde den militära eliten, men som stod i beroendeställning till kungahuster eller stormännen. Stormännen själva, som var en liten mycket grupp, var i praktiken utan skyldigheter till kronan.
I samma veva skapades riksrådet vilket gav stormännen i riket en bättre kontroll över konungens maktutövning. Dessa två politiska nyheter var kungens eftergifter till stormännen för att säkra sin egen position som högste styresman över riket.

Konsolidering av styret - 1300-tal
Kung Magnus Erikssons position var gynnsammare. Han var kung över två riken och inget inre eller yttre hot fanns mot hans makt. Däremot fanns problem med styrelsen av riket. 1336 stiftade han den första stadslagen och 1347 kom Sveriges första landslag som ersatte de äldre landskapslagarna. Till skillnad från Magnus Ladulås odaterade och delvis obekräftade förordning rörde sig kung Magnus Erikssons lag om ett genomarbetat stycke juridik med helt andra ambitioner. Nu indelas också adeln i flera grupper: riksråd, riddare och svenner. Dock utan större skillnader i privilegier och det var fortfarande möjligt för bönder att vinna frälse genom att ställa upp till vapensyn.
Digerdöden som slog ner i Sverige bara två år senare gjorde att lagen inte fick det genomslag som krävdes och på många håll var landskapslagarna ännu i fortsättningen det vanligaste riktsnöret.

En union skänker oenighet - 1400-tal
Erik av Pommern var en kung med kunskap om hur ett rike skulle styras. Politiken gick ut på att skapa enighet inom unionen och som ett led i det införde han en härold som var härold över de tre kungarikena. Så skriver härolden, mäster Simon, om sig själv i ett brev från 1423. Under Simons era utfärdades de första vapenbreven till nykorade adelsmän; i Sverige 1418 och i Danmark 1420. Sedan dess har vapenbrev varit ett naturligt inslag till nya adelsmän, med följd att de inte längre själva varit fria att ta sig ett vapen – eller byta om de skulle vilja det.
Kung Erik införde också det första skandinaviska riddarsällskapet, men det fick en kraftig dansk slagsida och föll bort på 1430-talet efter Eriks abdikation. Ett nytt riddarsällskap, det som är föregångaren till Elefantorden, instiftades inte av kung Kristian I förrän Erik avled 1457.

Vasatidens maktanspråk - 1500-tal
När Gustav Vasa kliver upp på Sveriges tron börjar en ny tid av konsolidering av makten. Kronan ska ha kontroll över riket för att på bästa sätt kunna tillgodogöra sig dess resurser. Redan på 1540-talet görs de första försöken att skapa en riksförvaltning, men den fungerar inte och läggs snart ner. Landet är fortfarande, i praktiken, ett landskapsförbund.
Nya försök görs av hans söner och här blandas adeln in. Först instiftar Erik XIV ett ordenssällskap med dubbade riddare och de två högadliga graderna greve och friherre. Det sker när han 1561 kröns till kung och svär trohet till folket och försäkrar att inte missbruka sin makt. Erik är den första kung någonsin i Sverige som ärvt tronen utan föregående val. Det gör att hans position är vacklande och hans osäkerhet över just detta mynnar ut i Sturemorden 1567, det brott som kostade honom tronen.
1569 kröns Eriks lillebror Johan III till kung över Sverige. Erik XIV lever ännu och har sina anhängare också inom högadeln så det krävs eftergifter från Johans sida för att vinna adeln över på sin sida. Lösningen blir ett nytt fastställande av frälsets skyldigheter och privilegier. Det främsta privilegiet är att det personliga frälset nu ersätts av en ärftlig adelsklass, den som ännu består som ett slutet stånd. Fram till 1580-talet förlorade en frälseman sina privilegier och därmed stånd om han inte ekonomiskt kunde fullgöra sina åtaganden.
Ordenssällskapet som Erik skapade läggs åt sidan av Johan III som i sin tur skapar sitt eget ordenssällskap. Det kommer inte heller att överleva nästa kung på tronen som är Sigismund.

Heraldiska effekter - nyare tiden
Det är klart att så kraftiga politiska förändringar också slår mot heraldiken och vårt sätt att se på den. Idag har vi medeltiden som ett heraldiskt ideal när det gäller hur ett vapen utformas. När det gäller vem som har rätt i detsamma följer vi däremot de regler som fastslogs för riddarhuset 1626.

Allt från det karolinska enväldets tid har adelns konservativa flygel arbetat för att begränsa bruket av heraldiska vapen i Sverige. Ett krav restes redan på mitten av 1600-talet men gav inget resultat. Ett nytt lades fram 1686 vilket gav ett förbud mot antagande av namn med orden -crona, -sköld och andra prefix som kunde ge sken av adlighet, dock blev det ingen begränsning av det heraldiska bruket.

På 1700-talet börjar lärda skriva om heraldik varvid flera avhandlinga skrevs. Resultatet blev att heraldiken blev ett adligt område och all ofrälse heraldik osynliggjordes, likaså all personheraldik som inte fördes av män, dvs kvinnors vapen och ämbetsvapen. Därmed ligger fältet fritt för förordningen från 1762. Vapensköldar är vid den här tiden en så okontroversiell fråga att en begränsning kan införas utan politisk debatt.
Men det stoppar inte där. Osynliggörandet bidrar under det följande seklet, 1800-talet, till att det ansågs vara heraldiken ansågs vara ett adligt privilegium att föra en vapensköld. Först med Harald Fleetwoods artikel i den andra utgåvan av Bonniers konversationslexikon 1927 sägs det uttryckligen att alla och en var får föra ett vapen och att det senaste seklets uppfattning grundar sig på ett missförstånd angående tolkningen av en förordning från 1766. I ärlighetens namn går det inte att säga hur den förordningen ska tolkas, men vi väljer idag det mest positiva sättet för allas tillgång till heraldiken. Vi skulle dock lika gärna kunna strunta i den förordningen eftersom vi struntat i så många andra.

*********************************************************
Utlagd på Den gyllene vasen 22 juli 2003
Författad 21 juli 2003
Reviderad 16 maj 2005

Läs också Vapenbilden nr 63:2005
där ämnet diskuteras av Jesper Wasling, Martin Sunnqvist
och Magnus Bäckmark

konsten att lägga till kvinnor

2011-07-28T20:08:00.001+02:00

Den heraldiska vetenskapen präglas av en tro på, och ett ideal om, att den är könsneutral. Forskarens kön har inte ansetts påverka, eller böra påverka, de processer som skapar kunskap. Ändå är det (nästan) bara män som bidragit till den heraldiska forskningen och därmed gett betyg åt sin egen opartiskhet.

Den heraldiska forskningen liknar i mångt och mycket den forskning som förr dominerade humaniora. Utgångspunkten är, och har alltid varit, mannen. De texter som skrivs har dessutom en manlig målgrupp. Man skulle till och med kunna säga att normen är en äldre man som har minst en vuxen son. Det senare visas genom betoningen av att i flera böcker ta fram olika differentieringssystem som ska utkristallisera den förstfödde sonen från de övriga barnen. Varför detta ska göras brukar däremot inte förklaras.

De andra i samhället, framför allt kvinnorna, är avvikare. De omnämns i förbigående och deras vapen ges epitet som "damvapen, "Fruntimmersvapen" eller "Kvinnosköldar". I läran om vapen fördjupar man sig i "Offentlig heraldik", "Adlig heraldik", "Släktvapen" eller "kvinnlig heraldik". "Manlig heraldik" finns däremot inte, eller kanska ska man vända på det och säga att allt är manlig heraldik.

Att lägga till kvinnor
Vill man åstadkomma en förändring så räcker det alltså inte att lägga till kvinnor eftersom man då inte tar fasta på de problem som finns inlagda i den vetenskapliga processen, det vill säga hur kunskap skapas.

Det som måste slås fast är att även män tillhör ett kön. Könstillhörighet, liksom ras, klass, kultur utgör således delar av den subjektivitet som alla forskare bär på. Den har betydelse för hur kunskap skapas - och vilken kunskap som skapas och ges giltighet.

Kvinnoperspektivet sätter således att man i forskningens utgångspunkter, problemställningar och metoder i fråga tar hänsyn också till den rådande normen och kritiserar denna som ett naturligt tillstånd.

Neutral forskare
Forskningen måste också bryta sig loss från sin självsyn på den neutrale forskaren som är osynlig och fri från klander. Hans/hennes kön, sociala förankring och identitet har betydelse för forskningens resultat. Alla forskare bär på olika subjektiviteter som är formade av det liv de själva lever och den världsbild och det samhälle de är en del av. Forskaren kan inte ställas till ansvar för den kunskap hon/han skapar.
All forskning har en inneboende riktning eller strävan och det är bara att hoppas att denna strävan går i en riktning som gynnar heraldikens alla nyttjare.

*******************************************
Utlagd på Den gyllene vasen 24 januari 2005
Författad 24 januari 2005

Damernas vapen

2011-07-25T20:06:00.005+02:00

Kvinnor har en tendens att hamna vid sidan om så fort heraldik kommer på tal. Det märks inte minst inom litteraturen där de manliga författarna gång på gång sätter de kvinnliga vapnen på undantag. Det finns faktiskt inte en enda svensk artikel om heraldiken och kvinnorna som har skrivits av en kvinna vilket säkert har betydelse för hur vissa heraldiska traditioner lever kvar.

Carl Arvid Klingspor är den förste författaren i moden tid som tar upp kvinnligt vapenbruk. I ”Handbok i praktisk vapenkonst” (1887) skriver han:
”Fruntimmersvapen. Fruar äro berättigade att föra sina mäns vapen, endera allena, om deras familj ej eger vapen, eller i annat fall båda vapnen förenade. Döttrar föra sina fäders vapen.” Han slår här fast att en gift kvinna helt står under mannen, hon är i princip heraldiskt omyndig. Om hon däremot förblir ogift går det bra att föra faderns vapen.” [s 15]

Harald Fleetwood skriver i ”Svensk heraldik” om ”Fruntimmersvapen. Gift kvinna för mannens vapen förenat med sitt eget”. Hennes fulla rätt till faderns vapen erkänns, även om endast skölden nämns så förmodligen är det bara den som avses [s 34].
Fleetwood skrev också artikeln om heraldik i Bonniers konversationslexikon. Här säger han att man och hustrus förenade vapen benämns alliansvapen. Däremot sägs inget om hur en kvinna ska föra sitt vapen, vare sig som ogift eller gift. Det tycks inte föresväva Fleetwood att en kvinnas vapenbruk till fullo ska vara en avbildning av hennes civiltillstånd utan kvinnan betraktas som en individ. På den punkten skiljer han sig från sin efterföljare, Arvid Berghman, som har en striktare syn på kvinnligt vapenbruk.

Arvid Berghman har i ”Heraldiskt vademecum” (1939) en liknade ståndpunkt: ”Kvinnan har aldrig använt hjälm i verkligheten (Jean d’Arc är det lysande undantaget som bekräftar regeln), och hon bör därför heller icke göra det i sitt vapen”. [s 12].
Kvinnan har alltså full rätt till ett vapen men endast till skölden. Ordet ”bör” är dock centralt.
”… är hon av högadlig [börd], bör hon av faderns vapen ej använda annat än själva stamvapnets sköld”. [s 12]. Men senare utvecklar han sina tankar och då begränsas kvinnans självständighet högst betänkligt.

Arvid Berghman fortsätter sina tankar i ”Exlibris” (1951)
”Under medeltiden förde kvinnor i allmänhet inte vapen, och när det någon gång skedde, var det på en vanlig sköld. Men redan på ett ganska tidigt stadium utbildades den uppfattningen, att en gift kvinna skulle föra vapen på en rutformig sköld och att hon ej var berättigad att föra hjälm och denna uppfattning har numera trängt igenom i de flesta länder och tillämpas ofta även i Sverige”. [s 127f].
Här visar Berghman sin största brist, oförmågan att ge källor eller förstå tidsspann. Det nämns inta var tanken föddes, inte när och inte hur. Bara att. Det sägs tidigt, vilket borde vara under medeltiden men ändå har svenskarna inte helt förstått idén fast det gått 500 år. Frågan är då om regeln egentligen finns eller om det hela är Berghmans högst personliga åsikt som hämtats ur något brittiskt verk om heraldik.

”I vårt land, och även på sina håll utomlands finner man stundom, att gifta kvinnor använda mannens och faderns fullständiga vapen sammanställda sida vid sida, men detta måste betraktas som mindre lämpligt, ty dylika alliansvapen representera båda kontrahenterna i äktenskapet och ej blott den ena. Då kvinnan ej bör använda hjälm och hon som gift ej längre kan göra anspråk på faderns krona, utformas ett alliansvapen bäst så, att mannens och hustruns sköld sammanställas under mannens hjälm eller rangkrona” [s 128].
”Hustruns sköld kan även vara kluven och innehålla både makens och faderns sköldemärke, vanligast är dock, att hustruns sköld förlänas samma form som mannen och endast innehålla hustruns flickvapen”. [s 128].
Här är vapnet för första gången hustruns eget, även om det samtidigt är faderns.

I ”Heraldisk bilderbok” som Berghman gav ut 1951 finns samma resonemang, som vanligt inlindat som en allmän åsikt utan att klargöra varifrån denna åsikt kommer eller var den finns nämnd förutom i Berghmans egna skrifter.
”Damer anses icke böra använda hjälm, eftersom de aldrig begagnat sådana i verkligheten. För deras vapen finns en speciell sköldform, den rutformiga.” [s 18]

”Är de [kvinnorna] gifta, insätter de både makens och faderns sköldemärke i var sin hälft av den kluvna skölden.” [s 18]

”Utanför skölden används enbart makens attribut: krona sköldhållare, mantel osv eftersom de är rangtecken och hustrun följer mannens rang.” [s 18]

”Ogifta kvinnor använder faderns sköldemärke och hans yttre attribut med undantag för hjälmen.” [s 18]

Harald Hellström är den finske författare som haft det största teoretiska inflytandet på svensk heraldik under 1900-talet eftersom hans bok ”Kort handledning i heraldik” (1941) är väl spridd på de svenska biblioteken. Hans ståndpunkt är betydligt mer konservativ än Arvid Berghman.

”Om fruntimmersvapen [] används, bör detta av en gift dam föras i en med rangkrona krönt oval [], av en ogift dam i en med rangkrona rutformig sköld.” [s 57]
Här hänvisar Hellström till Fleetwood för att visa var källan till hur vapen ska framställas finns.

”Fruntimmersvapen föras av adliga damer i en rutformig eller oval sköld krönt med rangkrona.” [s 90]

Per Andersson gav 1989 ut ”Heraldiska vapen i Sverige”, en bok som blasonerade alla svenska kommunvapen. Men i inledningen ägnas mycket tid åt släktvapen. Boken bygger på de idéer som författaren presenterade i Vapenbilden redan 1981.

”Äkta makar kan förena sina vapen till ett alliansvapen med båda sköldarna lutade mot varandra, mannens placerad till höger och hustrun till vänster. …. Över skölden kan sättas mannens hjälm eller krona”. [s 14].

”Kvinnor använder spetsrutig – eller oval – sköld, när deras vapen inte ingår i alliansvapen. Ogift kvinna insätter i sin sköld faderns sköldemärke, medan gift kvinna klyver skölden och för makens vapen i dexter fält och faderns i sinister. Om maken eller fadern saknar vapen, fylls skölden ut med det existerande sköldemärket. [s 14].
Här är det klart att kvinnan visserligen kan äga en sköld, men att sköldemärket inte är hennes utan faderns eller rentav makens. Någon tanke på att kvinnan själv kan anta ett vapen nämns inte fast det här vore på sin plats.

”Kvinna, som är ogift och född adlig eller oavsett börd är gift med inom frälset, kröner skölden med faderns respektive makens rangkrona. Också sköldhållare kan förekomma, men aldrig hjälm. Ogift ofrälse dam kan anbringa en blå bandrosett på sköldens översta spets”. [s 14].
Här säger Per Andersson klart att en kvinna inte på några villkor kan använda en hjälm med hjälmprydnad.

Magnus Bäckmark tar i sin ”Kort handledning till vapenbäraren” (2:a versionen, mars 1999) upp både kvinnovapens framställning och alliansvapen. Om de senare skriver han ”I äktenskapliga alliansvapen men inte samboförhållanden är också en mellanform möjlig, med två sköldar under makens hjälm, eller för adelns del, hans rangkrona”.[s 9]
”Ett alliansvapen kan användas som två makars gemensamma heraldiska representation på gemensamma ägodelar och dylikt, men används också av kvinnan som hennes personliga vapen.” [s 9]
Här tycks det som om kvinnan på något sätt är underställd mannen eftersom hans vapen också blir hennes. Och längre ner på samma sida säger författaren rakt ut att så är det, 1999 förlorar en gift kvinna sin heraldiska myndighet: ”En gift kvinna eller änka sin sköld mellan sin (senaste) makes och sitt eget släktvapen.” … ”Sambo och ogifta [kvinnor, red anmärkning] använder sitt släktvapen som det är.” Strax därpå återkommer författaren till alliansvapnet då han skriver ”En gift kvinna eller änka kan också framställa sin makes och sitt släktvapen i någon form av alliansvapen och då använda den sammanställningen som sin personliga heraldiska representation.” [s 9] inte någonstans i häftet antyds det att en gift kvinna kan använda sitt eget, eventuellt självtagna, vapen fritt och självständigt utan det kan endast framställas tillsammans med makens vapen.

Per Andersson och Magnus Bäckmark vilar tungt mot Arvid Berghmans skrifter, speciellt de senare. Kvinnan ses som ett bihang till mannen. Men det kläs ibland in som om hon egentligen har en större frihet eftersom hon har rätt till två vapen till skillnad från mannen som endast har rätt till ett.

En uppluckring märks i ”Heraldiken i Sverige” som Magnus Bäckmark skrev tillsammans med Jesper Wasling. Här ….

Jesper Wasling lade 2003 fram de första tankarna om att likställa släktvapen med släktnamn samt att göra successionen av släktvapen könsneutralt. På hemsidan presenterades en ”vapenlag” som i allt väsentligt är en översättning av namnlagen till heraldiken.
Tankarna finns kvar i ”Heraldik för nybörjare” (2005) där det fastslås att män och kvinnor för sina heraldiska vapen på samma villkor. I häftet presenteras också de varianter som kvinnor av tradition kan välja att föra sina vapen på.

Martin Sunnqvist. Den könsneutrala åskådningen genomsyrar också Martin Sunnqvists artiklar om vapenrätt, bland annat just i ”Heraldik för nybörjare”.
Sunnqvist för också fram tanken om att även adliga vapen kunna föras vidare av de adliga döttrarna till deras barn. Däremot kan de adliga rangtecknen inte föras vidare eftersom dessa hör till adelskapet och bör ses som den adliges immateriella rättighet. Och adelskapet har av lag fastslagits endast gälla manliga efterkommande och deras barn.

Bengt Hildebrand ”Handbok i släkt- och personforskning” (1977)
* Matrynomika förekommer i källorna främst perioden 1275 – 1350 för att sedan försvinna, dvs bruket upphörde.” [s 209f].
Hildebrand hänvisar till Sten Carlsson (PHT 1953, s 78) som hävdar att det vid denna tid fanns ett kognatiskt ättebegrepp.

* Partynomika är det vanliga ända sedan medeltiden [s 210ff].

* Släktnamn förekommer för ett fåtal släkter under medeltiden och släktnamnet bärs endast av sönerna. Döttrarna har patrynomikan (Karls-dotter) eller släktnamn med ändelse (Glysings-dotter, efter Karl Glysing). [s 211].

* Yrkesnamn kunde ärvas även om sonen inte hade det yrke som hans namn anger. [s 213].

* Hustru fortsätter använda flicknamnet även efter bröllopet, fram till mitten av 1800-talet. Undantag är ofrälse som gifte sig med en adelsman, de brukade mannens namn. [s 215].

Litteratur
Carl Arvid Klingspor Handbok i praktisk vapenkonst (1887)
Herald Fleetwood Svensk heraldik (1917)
Arvid Berghman Heraldiskt vademecum (1939)
Arvid Berghman Exlibris (1951)
Arvid Berghman Heraldisk bilderbok (1951?)
Per Andersson Heraldiska vapen i Sverige (1989)
Magnus Bäckmark Kort handledning till vapenbäraren” (2:a versionen, 1999)

En svensk vapenlag - utveckling av Succession av vapen

2011-07-21T19:00:00.002+02:00

- Riktlinjer för juridisk rätt till heraldiska vapen

En ny tid kräver nya regler. Traditionen bör vi ta hänsyn till, men den kan inte få styra vår tillvaro idag. Det gäller heraldiken precis som alla andra områden i samhället. Förslaget till riktlinjer ska ses som är ett första utkast till ett nytt sätt att se på vapenrätt. På några punkter följer den traditionen, på andra är det ett klart brott. Det är absolut inget seriöst menat lagförslag.
Var och en som önskar har rätt att ta sig ett vapen och föra det. Den rätten bygger på sedvänja sedan medeltiden och går före alla andra regler kring heraldiken. Men rätten att föra vapen är inte oinskränkt. Redan existerande vapen är endast förbehållen personer som är relaterade till bäraren. Det kan vara släktskap eller genom äktenskap eller på annat sätt som är offentligt tillkännagivet (ex fideikommiss).

En individ kan endast föra ett vapen, här kallat stamvapen. Samma person kan däremot äga rätt att bära flera vapen i kombination med stamvapnet. Av tradition har en person rätt att uppta ett vapen fört längs manslinjen oavsett tidsperiod. En nyare tradition är/bör vara att man också har rätt att uppta vapen som förts av anfäder inom fyra/åtta anor.
Anvapen betyder att vapnet tidigare gått i arv längs manslinjen.

Släktvapen är ett vapen som förs av fler än en person inom en släkt. Det kan betyda att bärarna är släkt utan att ha direkt kontakt på svärdssidan. Men ordet make menas här både make och maka.

De riktlinjer som det här förslaget bygger på är i grunden på den svenska namnlagen från 1982. Eftersom heraldiken inte lyder under några lagar finns det inte heller någon kontrollinstans för efterlevandet av dessa riktlinjer. De ska därför endast betraktas som rådgivande.

Förvärv av vapen vid födelsen
1 §
Barn till föräldrar med gemensamt vapen förvärvar vid födelsen det vapnet.

För föräldrarna olika stamvapen när barnet föds och har de tidigare ett eller flera gemensamma barn som står under deras vårdnad, förvärvar barnet vid födelsen som stamvapen det vapen som det senast födda syskonet bär.

Har föräldrarna olika vapen när barnet föds och är andra stycket inte tillämpligt, anses barnet vid födelsen ha förvärvat en sammanslagning av föräldrarnas vapen som sitt stamvapen.

Föräldrarna kan anse att barnet för den ena makens vapen.

Fastställs inte faderskapet anses barnet vid födelsen ha förvärvat moderns stamvapen.

Förvärv av vapen vid adoption
2 §
Den som adopteras av makar med gemensamt vapen förvärvar genom adoptionen det vapnet.

Har adoptivföräldrarna olika stamvapen och har de tidigare ett eller flera gemensamma barn som står under deras vårdnad, förvärvar adoptivbarnet genom adoptionen det stamvapen som adoptivföräldrarnas senast födda barn bär.

Har adoptivföräldrarna olika stamvapen och är andra stycket inte tillämpligt, förvärvar adoptivbarnet genom adoptionen en sammanslagning av föräldrarnas vapen som sitt stamvapen. Anmälan kan i stället avse ett vapen som någon av adoptivföräldrarna senast har burit som ogift. Görs inte någon anmälan i fall som nu har sagts, förvärvar adoptivbarnet genom adoptionen adoptivmoderns stamvapen.

3 §
Den som adopteras av en person ensam förvärvar genom adoptionen det stamvapen som denne bär. I stället för detta vapen kan den som adopteras genom adoptionen förvärva ett stamvapen som adoptivföräldern senast har burit som ogift, om denne anmäler detta vapen i adoptionsärendet. Om en make adopterar den andra makens barn, medför det dock inte någon ändring av barnets stamvapen.

4 §
Domstolen kan i adoptionsärendet besluta att den som adopteras skall behålla det stamvapen som han eller hon hade före adoptionen.

Byte till förälders vapen
5 §
Den som vill byta ett stamvapen som har förvärvats enligt 1 § till ett annat stamvapen som bärs av någon av föräldrarna kan göra detta. Har föräldern förvärvat sitt vapen enligt 9 eller 10 § genom äktenskap med någon annan än den andra föräldern kan byte av stamvapen ej ske annat än att maken i detta äktenskap samtycker till vapenbytet och att en differentiering sker.
Byte kan även ske till ett stamvapen som någon av föräldrarna senast har burit som ogift.

Den som har bytt stamvapen enligt första eller andra stycket och som vid vapenbytet var under 18 år kan genom anmälan till skattemyndigheten byta till ett annat vapen som anges i något av dessa stycken.

6 § Om ett barn under 18 år för någon av föräldrarnas vapen utan att denna förälder är vårdnadshavare, krävs för byte av barnets stamvapen enligt 5 § att föräldern har samtyckt till vapenbytet.

7 § Bestämmelserna i 5 och 6 §§ tillämpas också då den som har adopterats vill byta ett stamvapen som har förvärvats enligt 2 eller 3 § till ett annat stamvapen som bärs av någon av adoptivföräldrarna eller som någon av dem senast har burit som ogift. Detsamma gäller om den som har adopterats har behållit sitt stamvapen från tiden före adoptionen och vill byta det till ett stamvapen som nyss har angetts.

Den som har bytt stamvapen enligt första stycket kan byta tillbaka till det stamvapen som han eller hon har burit närmast före det vapenbytet.

Byte till makes stamvapen
8 §
De som ingår äktenskap kan välja antingen att ha den enes stamvapen som gemensamt stamvapen eller att behålla var och en sitt stamvapen från tiden närmast före äktenskapet.

Stamvapen får antas som gemensamt vapen endast om den vars vapen avses lämnar sitt samtycke och vapnet inte har förvärvats genom ett tidigare äktenskap.

9 §
En make som vid äktenskapets ingående har behållit sitt stamvapen kan med den andra makens samtycke senare under äktenskapet byta sitt stamvapen till den andra makens stamvapen.

Den som har bytt stamvapen enligt första stycket eller enligt 9 § kan under eller efter äktenskapet genom anmälan till skattemyndigheten byta till det stamvapen som han eller hon senast har burit som ogift.

Byte under äktenskapet till en makes stamvapen får inte avse ett stamvapen som den maken har förvärvat genom ett tidigare äktenskap eller ett stamvapen som maken under äktenskapet har bytt till enligt andra stycket eller enligt 5 eller 7 §. En make som under äktenskapet har bytt stamvapen kan inte därefter byta till den andra makens stamvapen.

Byte till andra vapen
10 §
Den som vill byta sitt släktvapen till ett nybildat stamvapen eller till ett stamvapen som inte kan förvärvas enligt 1--10 §§ kan gör så. Den som en gång har bytt stamvapen efter en sådan ansökan får på nytt byta stamvapen på detta sätt endast om det finns särskilda skäl.

Med byte av stamvapen enligt denna paragraf jämställs ändring av stamvapen genom tillägg eller avlägsnande av bitecken.

11 §
Som nybildat vapen får inte godkännas
1 vapen som till innehåll har en sådan form att det inte är lämpligt som heraldiskt vapen här i landet,
2 vapen som är i bruk, om det inte finns särskilda skäl att vapnet ändå skall få bäras som ett nybildat stamvapen,
3 alliansvapen,
4 vapen som kan uppfattas som skyltar och signaler eller liknande och därför kan medföra olägenhet eller i övrigt kan vilseleda allmänheten, eller
5 vapen som kan väcka anstöt,

12 §
Som stamvapen, vare sig det är nybildat eller ej, får inte godkännas vapen som lätt kan förväxlas med
1 ett stamvapen som någon annan enligt sed bär eller har rätt att bära,
2 ett allmänt känt vapen som har burits av en utdöd släkt,
3 ett allmänt känt utländskt vapen,
4 någon annans märke/badge, eller
5 någon annans här i riket skyddade firma eller varumärke eller ett annat kännetecken som har inarbetats för någon annan i en näringsverksamhet här i riket.

Har någon förvärvat ett nybildat vapen, utgör vad som sägs i första stycket 1 inget hinder för föräldrar, syskon eller syskonbarn att med förvärvarens samtycke erhålla det vapen. Har det förra förvärvet gjorts av flera, fordras samtycke av dem alla.

Förlust av vapen
13 §
Fastställs det att en man inte är far till ett barn som på grund av faderskapet har förvärvat mannens stamvapen eller ett stamvapen som mannen har burit, förlorar barnet det stamvapen. I stället förvärvar barnet moderns stamvapen vid tiden för barnets födelse. Barnet anses då ha förvärvat det vapnet enligt 1 §.
Finns det synnerliga skäl får barnet behålla sitt stamvapen.

14 §
Har någon förvärvat ett vapen som han eller hon inte har rätt till och är det inte fråga om fall som avses i 13 §, skall bärandet anses som orätt, om inte synnerliga skäl talar för att vapnet får behållas.

15 §
Förlorar någon sitt stamvapen enligt 13--14 §§ skall också den som genom denne har förvärvat eller i övrigt har rätt att bära vapnet förlorar vapnet eller rätten att bära det, om inte synnerliga skäl talar mot detta. Detsamma gäller om någon som borde ha förlorat sitt stamvapen enligt 13--14 §§ har avlidit.

Särskilt skydd för vapen
16 §
Har någon förvärvat ett stamvapen, får ett vapen som lätt kan förväxlas med detta användas av någon annan endast om han eller hon enligt denna lag kan åberopa rätt till vapnet eller om han eller hon eller släkten av ålder eller annars enligt ortens sed har fört det som släktvapen.

Ingen får obehörigen, till nackdel för den som har förvärvat ett vapen, i näringsverksamhet använda en firma, ett varumärke eller ett annat kännetecken som lätt kan förväxlas med vapnet. Med firma likställs beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed jämförlig sammanslutning.

Ett vapen skall anses som egenartat, om det är ägnat att utmärka tillhörigheten till en viss släkt.

17 §
Har ett badge eller ett liknande märke blivit allmänt känt och har någon annan en äldre rätt till ett egenartat stamvapen med vilket badgen lätt kan förväxlas, måste den andre inom rimlig tid inskrida mot användandet. Annars får badgen användas utan hinder av vad som föreskrivs i 16 §.

Första stycket tillämpas även i fall då ett kännetecken av det slag som anges i 16 § andra stycket har inarbetats och någon annan har en äldre rätt till ett vapen med vilket kännetecknet lätt kan förväxlas.

I de fall som avses i första eller andra stycket kan domstol efter vad som är skäligt föreskriva att badgen eller kännetecknet får användas endast på ett särskilt sätt.

Alliansvapen
18 §
En make som har förvärvat den andra makens stamvapen får bära ett tidigare stamvapen som alliansvapen.

Har makar olika stamvapen får en av dem, med den andres samtycke, bära den andres stamvapen som alliansvapen, om inte detta har förvärvats på grund av ett tidigare äktenskap. Rätten för en make att med den andra makens samtycke börja bära dennes stamvapen som alliansvapen gäller även sedan äktenskapet har upplösts. En efterlevande make får utan samtycke börja bära ett sådant alliansvapen.

19 §
Har barn förvärvat ett stamvapen som bärs av enbart den ena av föräldrarna får barnet bära den andra förälderns stamvapen som alliansvapen.

Om en förälder förvärvar ett nytt stamvapen genom äktenskap med någon annan än den andra föräldern krävs att maken i detta äktenskap samtycker till att barnet bär detta vapen som alliansvapen.

20 §
Den som har adopterats av makar med gemensamt stamvapen och som har förvärvat det namnet får som alliansvapen bära sitt stamvapen från tiden före adoptionen. Har adoptivföräldrarna olika stamvapen och har adoptivbarnet förvärvat ett stamvapen som en av dem bär, får adoptivbarnet som alliansvapen bära den andra adoptivförälderns stamvapen eller sitt stamvapen från tiden före adoptionen.

Om den som adopterats har behållit sitt tidigare stamvapen, får han eller hon som alliansvapen bära ett vapen som bärs av adoptivföräldrarna eller en av dem.

Om en adoptivförälder förvärvar ett nytt stamvapen genom äktenskap med någon annan än den andra adoptivföräldern, krävs att maken i detta äktenskap samtycker till att den som har adopterats bär detta namn som alliansvapen.

21 §
Den som har adopterats av en person ensam och som har förvärvat adoptivförälderns stamvapen får som alliansvapen bära sitt namn från tiden före adoptionen.

Om den som adopterats har behållit sitt tidigare stamvapen, får han eller hon som alliansvapen bära adoptivförälderns stamvapen.

Om adoptivföräldern förvärvar ett nytt stamvapen genom äktenskap, krävs att maken i detta äktenskap samtycker till att den som har adopterats bär detta namn som alliansvapen.

Se vidare Succession av vapen

**************************************
Utlagd på Den gyllne vasen 16 maj 2005
Författad 14 september 2002
Reviderad 16 maj 2005

Läs också Vapenbilden nr 63:2005 där ämnet diskuteras av Jesper Wasling, Martin Sunnqvist och Magnus Bäckmark

Twitpic - Share photos and videos on Twitter

2011-07-21T15:56:00.000+02:00

Twitpic - Share photos and videos on Twitter

Journalist, dagens härold

2011-07-19T20:03:00.001+02:00

Det slog mig just att det är lustigt att en heraldiknörd som mig själv, som till och med skrivit om härolder, inte tidigare slagits av tanken att det jag själv gör i yrkeslivet är detsamma som härolderna gjorde under medeltiden - förmedlar nyheter.

lovande bok

2011-07-18T21:28:00.001+02:00

Heraldry, Pageantry and Social Display in Medieval England

Published with Blogger-droid v1.7.3

Succession av vapen

2011-07-17T19:43:00.001+02:00

”För sig och sina efterkommande” - vad betyder det?
Ärvs vapnet av sönerna, som man ansåg förr. Eller ärvs vapnet både av söver och döttrar? Var gränsen går är idag upp till vapentagaren, men för äldre vapen bör en överenskommelse nås bland heraldiker.
Vi heraldiker har sedan urminnes tider utgått från att ett släktvapen går från far till son genom generationerna. Vi gör oss här skyldiga till ett felslut i vårt resonemang. Det finns före 1626 ingen svensk regel som säger vilket vapen ett barn ska ta. Däremot säger samhällets norm att barnet bör ta faderns vapen, om inte moderns är mer socialt fördelaktigt. Detsamma gällde för namnbruket.

Dagens samhälle skiljer sig från gårdagens på många punkter. En viktig punkt är att vi idag betraktar män och kvinnor som jämlika och att samma regler ska gälla för båda könen. Men heraldiken är samtidigt traditionsbunden och dessa värden ska vi slå vakt om. Därför krävs det ett ordentligt system där nya vapentagare aktivt gör ett val för hur de anser att deras vapen ska gå vidare.

1982 fick Sverige en ny namnlag. Den upphävde den äldre lag från 1901 som stadgade att en kvinna vid äktenskap med en man skulle ta dennes efternamn och att deras gemensamma barn skulle bära familjens efternamn. Lagen var klar på denna punkt och när heraldiken väl började fundera i termer av vapenrätt var det naturligt att följa vad namnlagen sa.
Den nya namnlagen skiljer sig på väsentliga punkter från den gamla. Här görs ingen åtskillnad mellan kvinnans och mannens namn. De nygifta får fritt välja vilket efternamn de ska bära. Den enda som är definitivt är att dubbelnamn inte är tillåtet, vilket det var i den äldre namnlagen.

Den heraldiska diskussionen kring vapenrätt negligerar numera den nya namnlagen. Det har hos många blivit ett oföränderligt faktum att ett vapen alltid följer namnet och alltid följer manslinjen.

Men denna ståndpunkt blir allt svårare att upprätthålla. Inte minst därför att många som idag antar ett vapen tar för givet att vapnet följer barnen oavsett deras kön, och oavsett om de tar ett nytt efternamn eller inte.

Dessa hör inte hit
Termen ”ärvs” används här i samma betydelse som succession, rätten att föra ett vapen som antagits av någon annan.
För att inte förvirra bör det klart och tydligt sägas att ett vapen inte kan föras av någon som inte har släktskap med ägaren. Hur detta släktskap definieras är oklart, men så mycket kan sägas att en svågers bror inte har rätt att föra ett släktvapen.
I några fall accepteras att frun, och då rimligen också mannen, kan föra samma vapen som sin äkta hälft. När ett gift par gemensamt antar ett vapen gäller självklart att de båda för det på lika villkor och att de vid en skilsmässa har samma rätt till vapnet så som de har till efternamnet.

Succession från styvföräldrar ner till barnen bör undvikas, men här kommer för omväxlings skull bitecken väl till pass. Detta beror främst på att familjesituationen är sådan att man kan känna mer familjetillhörighet med en styvförälder än med en biologisk. Adopterade barn är helt jämställda med biologiska.
Att några gör en poäng av att ändra vapnet samtidigt som man ändrar namnet är en helt annan sak.

Ett första utkast
”För sig och sina efterkommande”
”För sig och sina efterkommande med samma namn”
”För sig och sina arvingar”
”För sig och övriga av släkten NN”
”För sig, sin hustru och deras efterkommande med namnet”
”För sig och övriga efterkommande till NN”

Det andra förslaget
Efter diskussioner med inte minst Henric Åsklund och Martin Sunnqvist kom jag fram till ett annat förslag som kunde vara lämpligare.
0. vid outalat val i historisk tid gäller traditionen.
1. medges åt alla efterkommande.
2. medges åt alla efterkommande av namnet.
3. medges åt alla agnatiska efterkommande.
4. medges åt alla kognatiska efterkommande.
5. får föras av efterkommande endast efter särskilt medgivande av antagaren.
6. får föras enligt antagarens specifika önskemål
7. personligt vapen, medges ej utan differentiering.

Dessa regler kan inte betraktas som eviga, men de ger uttryck för en önskan på samma sätt som föräldrar kan önska att deras gamla hus ska stanna i släkten, men det är arvingarna som avgör vad som ska hända.

Eftersom flertalet vapen härstammar från historisk tid bör en lista av det här slaget uttryckligen betona att det är nutid och framtid som avses. 70 procent av alla vapen som vi har i register hamnar i kategorin 0. 80 procent av de kvarvarande hamnar i kategorin 3. Merparten av resterande i kategori 1 medan ett fåtal vapen kan placeras i kategori 2, 4, 5 & 6 (i ärlighetens namn finns inte en enda i kategori 4).

Kategori 7 är speciell och bör inskränka sig till vapen som används inom ordenssällskap och rollspel. Den kommer att växa kraftigt när vi går igenom frimurarvapnen men än har arbetet inte hunnit så långt.

Alla siffror är ungefärliga men bygger på den databas som SHF har byggt utifrån Gröna stubben m fl vapenrullor. I dagsläget finns 2787 vapen inlagda.
För enkelhetens skull bör vi göra en distinktion mellan nutid och dåtid. Flertalet av vapnen från tiden före 1900-talet är tagna som personligt vapen som stundom gått i arv. Från 1900-talet uppträder en medvetenhet om att ett vapen antas för framtida släktingar. Därför har jag räknat alla vapen förda före år 1900 till kategori 0. Praktiskt har det ingen betydelse eftersom kategori 0 och 3 är samma sak.

**************************************
Utlagd på Den gyllne vasen 16 maj 2005
Författad 21 maj 2003
Reviderad 16 maj 2005

Dessa tinkturer vill jag ha

2011-07-17T17:12:00.000+02:00

Purpur eller inte? Det är tvistefrågan i svensk heraldik och jag vill här klargöra min ståndpunkt eftersom tinkturerna är så centrala för kompositionen av vapen.

Sex heraldiska tinkturer är odiskutabla så därför nämner jag dem endast en gång: rött, vitt, svart, blått, gult, grönt. Andra är fullständigt oacceptabla, som aska, ljusblått, beige och vad man nu kan hitta på. Däremellan finns det några som vissa heraldiker förkastar och andra hyllar.
Pälsverken tar jag inte upp, det är en helt egen kategori tinkturer.

Guld & silver
Heraldikens två metaller behöver inte diskuteras.

Blått & rött
De två i särklass vanligaste färgerna i svensk heraldik. De står tillsammans för mer än 70 procent av alla färgfält medan alla andra färger och pälsverk delar på resten.
Självklart ska de vara med.

Svart & grönt
Svart har alltid funnits i bakgrunden medan grönt länge var väldigt ovanligt. Kanske för att, som Jan Raneke konstaterar i sin avhandling, grönt var en svår färg att framställa under medeltiden. Eva Anderssons avhandling om kläder under medeltiden bekräftar detta. Grönt är väldigt ovanligt på klädesplagg som nämns i testamenten medan blått är den vanligaste färgen – långt före grått.

Purpur
Purpur har det tvistats om denna färg sedan medeltiden. Eller, den har funnits med sedan medeltiden men var så sällsynt fram till 1600-talet att den bara noterades i förbifarten. Under 1600-talet blir den populär och sedan tar det inte lång tid innan den första kritiken mot färgen dyker upp. Sedan har kritiken växt sig allt starkare ju mer etablerad purpur har blivit. Varför?
Jag tror att det beror på att den genom sin dyrbarhet kom att förknippas med kunglighet, som Nevéus nämner i ”Ny svensk vapenbok”. På senare år har också kontrasten blivit ett argument, som att det skulle vara svårt att skilja purpur från rött och/eller blått. Det tycker jag personligen är ett tramsargument, för om man väntar 800 år med att ta fram det och betonar det nu – när våra färgkoder är vanligare än någonsin, då är det att betrakta som ett icke-argument.

Orange, pomerans och brons
Orange har också en lång historia men om möjligt ännu mindre förekomst. Vad jag vet finns det inte ett enda nordiskt vapen som innehåller färgen orange. Ändå nämns den redan i den första svenska handskriften om heraldik; Carl Ugglas ”Inledning til heraldiken” (1746) under namnet pomerans.
Orange förekommer i några europeiska flaggor och andra märken som leder sin historia tillbaka till huset Oranien från Nederländerna.
Men jag tycker inte att orange ska finnas i svensk heraldik för det blir för likt gult. Dessutom, och det är ett ofta bortglömt argument, så används i kanade den heraldiska metallen brons, och ska den visas upp utan metall så måste den avbildas orange. En färg och en metall kan inte båda vara orangea.

vem tar över efter Vladimir

2011-07-16T16:49:00.001+02:00

Nio heraldiska artister har träffat statsheraldiker Henrik Klackenberg. En av dem har nu utsetts till Vladimir Sagerlunds efterträdare. Vem vet vi inte än.
Däremot har Klackenberg klart deklarerat att den som tar över uppdraget får hålla tillbaka sin konstnärliga kreativitet. Mallarna är stenhårda och följer de som Bror Jacques de Waern skapade redan på åttiotalet.

Men jag hoppas att de tillåter lite konstnärlighet för det behövs ibland.

Published with Blogger-droid v1.7.2

Snygging i häroldskåpa

2011-07-15T20:04:00.000+02:00

Jag på medeltidsdagarna i Kungälv förra året. Det jag har på mig är en tabard av 1400-talssnitt samt en basker. Tältet jag står i tillhör Thorleif Aiff som gjort alla sniderier och platsen är Kongahälla medeltidsdagar i Kungälv.

2011-07-11T12:17:00.006+02:00

QR Droid

Published with Blogger-droid v1.6.9

the first heraldic qr in the world

2011-07-08T20:22:00.005+02:00

QR Droid

Published with Blogger-droid v1.6.9

Heraldisk klenod till salu

2011-06-13T17:58:00.000+02:00

En av Sveriges mest kända heraldiska adresser är till salu. Jag talar om Sämgatan 10 i Borås där Borås heraldiska förening konsoliderades, där "Heraldik för nybörjare" och Medeltidens härold" skrev. Där Svenska heraldiska föreningen haft sin fysiska bas till och från sedan 1995 och där mycket mer har hänt.
Framför allt har det varit mitt eget heraldiska nästa – för det är mitt eget hus som nu är till salu.
För den som är nyfiken kan man de kommande veckorna (juni 2011) titta in i huset och bland annat se ett hyfsat imponerande heraldiskt bibliotek i all sin prakt.

http://www.svenskfast.se/Templates/ObjectView.aspx?objectid=3OTS094H7M39SFAQ

västra heraldiska

2011-05-21T15:24:00.001+02:00

Den nya heraldiska föreningen i gbg möttes idag informellt på stadsmuseet.
Jens Christian, Stefan och Marko med barn plus undertecknad var där. Nu är det bara att hoppas att det blir fler på nästa träff.

Published with Blogger-droid v1.6.9

2011-05-19T06:27:00.001+02:00

Published with Blogger-droid v1.6.9

2011-05-12T20:14:00.000+02:00

Jesper Wasling (@Jesper_Wasling) har delat en twittring med dig:

Pamelagv06: Heraldry, Pageantry and Social Display in Medieval England: http://amzn.to/jcTiFB
--http://twitter.com/Pamelagv06/status/68561441082441728

Published with Blogger-droid v1.6.8

Martins blogg

2011-02-09T09:01:00.001+01:00

martinsunnqvist.Wordpress.com
En riktigt bra och genomtänkt blogg om juridik och heraldik.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Ny webbgrupp

2011-01-24T17:51:00.001+01:00

En ny heraldisk webbgrupp har bildats i Svenska Heraldiska Föreningen. Det är bara att hoppas att den nu för fått på hemsidan. Men med Höglund, Brolin, Karlsson, Eklund och undertecknad plus Ulltjärn borde det inte vara några problem.

Första åtgärden blirvatt få till en rutin för uppdatering.
Därefter kommer designer, för utseendet måste bli snyggare.

Published with Blogger-droid v1.6.5

testar mobilbloggen

2010-12-03T15:00:00.001+01:00

Ja, det gör jag. Testar

Published with Blogger-droid v1.6.5

Bloggar på hemsidan

2010-12-03T14:37:00.001+01:00

Var tvungen att uppmärksamma svenska bloggare på SHF:s hemsida.
Den som har tips på fler personer som bloggar om heraldik får gärna tipsa mig.

Under tiden kan ni läsa mer på www.heraldik.se

Spännande dagar i SHF

2010-12-03T14:28:00.001+01:00

Styrelsemötet kommer närmare. Där ska det beslutas vem/vilka (om någon) ska få Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj 2011.

Två läger står emot varandra. Vilket vinner, eller blir det en kompromiss eller kommer det en ny stark kandidat som slår ut de nominerade.

Andra frågor är självklart bokutgivningen, om året s0m gått var gott och kanske vilka som säger sig vilja stanna kvar i styrelsen.
Ett hett tips från insiderkällor är att minst en person kommer att lämna styrelsen.

Kvinnliga vapen i manlig heraldik

2010-11-04T14:49:00.001+01:00

Tidigare utlagd på "Den gyllene vasen"
Nedskriven 15 maj 2003
Reviderad 16 maj 2005

---------------------------------------------------------------------------

Länge var det jorden som låg till grund för utövande av makt. Kontrollen av mark var därför viktig. Heraldiken är den visuella bekräftelse på jordinnehav och därför övergick furstarnas vapen till att bli regionens vapen.

Eftersom det rör sig om ett feodalsamhälle är det endast fursten som ”äger” marken och de underlydande har endast rätt att bruka den. Ännu fram till industrialismen byggde hushållen sitt ägande på jord, också det stora flertalet borgare och hantverkare i städerna.
I mitten av 1700-talet genomgår samhället en förändring där ägande av lösöre får allt större betydelse. Utövande av makt i ett samhälle som bygger på ägande av lös egendom förutsätter kontrollen av det offentliga rummet. Därför blir det viktigt att knyta kvinnan till hemmet där hon inte kan utöva kontroll över sitt ägande. Den som inte kan utöva makt förvisas till periferin.
Varför är då det här viktigt för heraldiken? Jo, därför att ……

Mannen som norm
Bara ordet damvapen säger läsaren att kvinnan är ett undantag från normen. Underförstått blir mannen heraldikens rättesnöre.
Släktnamnet – en jämförelse
Det har gjorts många liknelser för att bevisa att det inte finns någon komplikation mellan könen inom heraldiken. Könen är som mötande trafik: de måste hålla sig i var sin fil för att inte krocka.
Men hur vackra dessa liknelser ändå är missar de målet. Heraldiken är ett identifikationsmärke för individen, släkten eller en korporation. De enda liknelser som finns är våra namn och våra logotyper. Eftersom logotypen endast berör korporationer och juridiska personer återstår endast att likna heraldiken vid namnet, närmast då släktnamnet.
Jag gör här en åtskillnad mellan släktnamn och efternamn där det förra är unikt för en viss grupp medan den andra är en mer allmän benämning, ex Andersson eller Lindkvist.
Släktnamn är idag skyddade av namnlagen så att ingen som ej är släkt med tidigare bärare äger rätt att anta ett unikt släktnamn. Däremot säger lagen uttryckligen, genom sin könsneutrala skrivelse, att alla oavsett kön äger rätt till släktnamnet och får därför föra det vidare. När denna lag kom 1982 var det en stor diskussion om just detta som på sikt skulle urholka släktbegreppet

Mannen går före kvinnan

2010-11-04T14:43:00.002+01:00

Tidigare utlagd på "Den gyllene vasen"
Författad 12 maj 2003
Reviderad 16 maj 2005

---------------------------------------------------------------------------
Den teoretiska heraldiken räknar endast med män. När kvinnor någon gång förekommer är det för att markera undantag från normen och inget att bry sig om. På detta sätt avviker heraldiken inte från någon annan samhällssektor i gångna tider, men liksom övriga samhället förändras är det nu dags för heraldiken att gå samma väg.

Det finns alltså många valmöjligheter till att låta sitt heraldiska mödernearv synas i sitt vapen. Den enda egentliga fallgropen som jag tycker finns är att använda sin mödernesläkts vapen enbart och utan någon förändring. Utöver det negativa i att man i så fall underlåter att använda den flexibilitet och de uttrycksmöjligheter som finns i en levande och historieberättande personlig heraldik, så gör man sig skyldig till ett brott mot den norm som utvecklat sig gradvis tydligare och tydligare nu under niohundra år. Det är den norm som säger att varje (agnatisk) släkt ska ha ett vapen som inte är förväxlingsbart med någon annans. Om man använder sin mödernesläkts vapen enbart och utan någon förändring, så blir det ju inte bara ett vapen som är förväxlingsbart med mödernesläktens, utan det är rentav identiskt med dennas.

Denna princip utmejslar sig som särskilt viktig, då det idag är mycket vanligt att barnen får moderns efternamn, antingen som ett av två efternamn (där det ena är mellannamn), eller moderns efternamn ensamt. Särskilt i fallet med adliga ätter kan detta leda till tråkiga missförstånd, om man inte anpassar heraldiken efter verkligheten. Adelskap ärvs nämligen enbart agnatiskt och genom äktenskaplig börd. Adliga individers styvbarn, eller barn och barnbarn till kvinnor som är födda adliga, är alltså inte själva adliga, även om de förvärvat adelsättens efternamn. Inte ens barn till en adelsman som enbart är sambo blir adliga.

Ett förslag till vapensuccession
En snabbguide till hur vapen enligt min mening bör föras i normalt vapenbruk är följande:
1. Individen har sin fars efternamn enbart => individen för sin fars vapen enbart.
2. Individen har sin fars efternamn och sin mors efternamn som mellannamn => individen för sin fars sköldemärke i första rummet och sin mors sköldemärke i andra rummet i en (genom klyvning, kvadrering, fyrstyckning e.dyl.) sammanställd sköld.
3. Individen har sin mors efternamn och sin fars efternamn som mellannamn => dito.
4. Individen har bytt efternamn till sin mödernesläkts, farmöderne- eller mormöderne eller någon annan ansläkts efternamn => individen gör någon förändring i ansläktens sköldemärke, alternativt sammanställer ett agnatiskt ärvt eller antaget sköldemärke med ansläktens sköldemärke.
5. Individen har antagit sin hustrus efternamn => han gör någon förändring i hustruns släkts sköldemärke för sin del, alternativt sammanställer ett agnatiskt ärvt eller antaget sköldemärke med hustruns släkts sköldemärke. (Gäller endast om individen är en man. En kvinna har alltid rätt att sammanställa sitt sköldemärke med sin [senaste] makes sköldemärke dexter i sin damsköld, och oberoende av om hon behållit sitt eget efternamn eller har makens.)
6. Individen har ett dubbelnamn (sådana finns från tiden före namnlagen 1982; i efter 1982 antagna ”dubbelnamn” är alltid det ena namnet ett mellannamn, som inte ärvs till nästa led) => individen för båda efternamnens (ärvda eller annars antagna) sköldemärken i en sammanställd sköld.

Valmöjligheter finns
Utöver det normala vapenbruket finns naturligtvis ytterligare valmöjligheter och uttrycksformer. I exempelvis en släktförening för samtliga ättlingar till den-eller-de vilken utgörs av medlemmar av många olika agnatiska släkter, bärande många olika släktnamn, så kan man givetvis använda den aktuella anans eller släktföreningens vapen, i det sammanhanget. Att man tillhör en släktförening genom härstamning från exempel från sin mormors farmors morfar kan dock aldrig betyda att man inte har rätt till att använda sitt agnatiska ärvda släktvapen, om man har ett sådant, eller att man i annat fall har rätt att anta ett eget vapen, om man vill.
Man ska heller inte glömma att samtliga av ens så kallade anvapen har heraldiskt värde för en själv (och att en dotters vapen därmed är relevanta för hennes efterkommande även i de fall då dessa på grund av att de inte har hennes efternamn inte har anledning att sammanställa sina sköldemärken med hennes sköldemärke). Man kan till exempel dekorera sitt anträd med dessa vapen, eller framställa sitt eget vapen tillsammans med sina anvapen. Ett exempel på detta syns i exlibriset för friherre Fredric Rudbeck (1909–2000). Hans egen sköld syns överst, varvid hans sju närmaste ansläkters sköldar är upplagda medsols i samma ordning som de får på hans anträd från höger till vänster i tredje generationen tillbaka. Anvapen i jämna generationsuppsättningar om 4, 8, 16 eller 32 syns ofta på högadliga begravningsmonument på 1600-talet, men idag lär det inte vara många som kan visa upp en sådan heraldisk extravagans.
Om man själv är den ende i sin vidare släktkrets som har antagit ett vapen kan man emellertid alltid uppmuntra till exempel sin mor att anta ett vapen, så kan man i alla fall framställa två anors vapen, som man uttrycker det. Fyra anors vapen kan man framställa om både en själv, mor, farmor och mormor har egna släktvapen – och så kan det rulla upp sig snart sagt i det oändliga bakåt.
På samma sätt rullar det upp sig i det oändliga framåt – varje individ har inom ett par generationer ättlingar som kommer att föra olika vapen, beroende på vilka agnatiska släkter de tillhör och vilket/vilka efternamn de bär.

Dispyt om purpur

2010-10-08T15:26:00.003+02:00

Här kommer en diskussion om purpur i debattform.
Vem har rätt och vem har fel? Eller har båda rätt och fel på samma gång?

****************

Herr A
Broder!
Min motvilja mot purpur i heraldiken är av praktiska skäl, inte teoretiska. Det finns i praktiken inte två personer som har samma uppfattning om purpur och om den är synonym med violett, lila eller gredelin. I vapenmålningar och i avbildningar i vapenböcker är purpur spridd i varianter över ett brett fält mella rött och blått, vilket gör tinkturen purpur meningslös. Människans färgsinne i kombination med bristande reproduktionsteknik är för okänsligt mellan rött och blått.

Bästa hälsningar
A

Herr B
Hej A
Det var väldigt vad du var emot purpur. Men argumentationen mot purpur känns tillkrånglat teoretisk och utan empiriska belägg.
Därför måste jag lägga fram argument mot dina. Om inte annat så för att det är spännande att debattera :-)

Har du inte tänkt på att dina argument emot, att färgen avbildas så olika, också diskvalificerar alla andra tinkturer. För visst är det så att blått, grönt, gult och rött avbildas på flera olika sätt. Ja även svart och vitt varierar en hel del - den första i styrka och den andra genom variationen silver/vitt.

Jag fört min del har aldrig stött på någon som har svårt att skilja mellan purpur och blått eller rött. Jag undrar ärligt om du själv har stött på någon som har de problemen?

Purpur bör, anser jag, i vardagligt tal likställas med lila, eftersom detta färgnamn kommer till svenskan så sent som sekelskiftet 1800, men är det färgnamn som idag används för blandningen av rött & blått (jmf grönt). Men om man likställer den med gredelin eller indigo må vara hänt. Trots allt finns det mängder av gröna färger som trots alla dess undernamn alltid kallas gröna och inte blå eller gula fast grönt är en blandning av just blått och gult.

Det som talar för purpur och emot din argumentation är att man tidigare alltid sett att ett vapen är av purpur och inte blått eller rött, trots de inneboende variationerna. Och detta under en tidsperiod av 800 år.

För övrigt skiljde man inte mellan blått och svart när heraldiken var ung, varför blått borde utgå. Eller så är det så att vi numera lärt oss se skillnaden.

Men jag lyssnar gärna på fler argument från din sida om varför just purpur ska bort.

Bästa hälsningar
B

Herr A
Bäste herr B
Min motvilja mot purpur i heraldiken är rent praktiskt betingad. Det mänskliga färgseendet är betydligt mindre känsligt för variationer omkring purpur än omkring andra tinkturer. Det må vara att teoretiskt sett avståndet mellan rött och blått i färgtonkretsen är detsamma eller till och med större än t ex mellan rött och gult, men osäkerheten omkring purpur gör att den kan vara belägen i ett godtyckligt läge med större variationer än t ex blått. Jag är övertygad om att vetenskapliga undersökningar skulle visa att dessa variationer skulle vara mycket större för purpur än för andra tinkturer.

Bästa hälsningar
A

Herr B
A,
Jag förstår dina tankar, men faktum är att du bygger din syn på vad som ska gälla all heraldik på personligt tyckande. Det tycker jag är för dåligt underlag.

Om vi ska ta ställning till ett problem förutsätter jag att vi angriper problemet från många håll. Vi måste se till praxis i Sverige likväl som i andra heraldiska kultursfärer, vi ska se till vad handboksförfattarna säger och vi måste se till samhället omkring oss.
Gör vi inte det riskerar vi att ta fram regler som saknar legitimitet och det gör att vi som expertråd också saknar legitimitet. Experten ska helt enkelt veta bäst, inte tycka mest.

Därför kan vi inte hävda att en vetenskaplig undersökning skulle komma fram till vad vi tycker, den måste först göras och sedan utvärderas och sedan valideras.
Att purpur har, av tradition, ett större spann än ändra tinkturer håller jag med om. Men den relevanta frågan är ju hur detta inverkar på betraktarens sätt att uppfatta tinkturen som unik. Och här finns det klara vetenskapliga undersökningar liksom utprövad erfarenhet att purpur är en egen färg som i våglängd och färgupplevelse avviker från såväl rött som blått.

Som jag uppfattar det uppfyller purpur alla kriterier för att vara en egen heraldisk tinktur. Därför skulle jag inte kunna säga nej till den ens om jag tyckte annorlunda.

Bästa hälsningar
B

Herr A
B!
Hur kan du skriva att faktum är att jag bygger min syn på vad som skall gälla all heraldik på personligt tyckande? Faktum är däremot att purpur är en tinktur som är oklart definierad och därtill upplevs synnerligen olika mellan blått och rött av skilda personer och har inte med tyckande att göra. Därför är purpur olämplig som heraldisk tinktur. Att purpur måhända historiskt betraktats som en "finare" tinktur ändrar inte detta faktum. Skulle du kunna tänka dig att komponera t ex en sköld med i silver ett antal röda stolpar omväxlande med purpurstolpar?

Bästa hälsningar
A

Herr B
Hej A,
Om man inte uppger något annat skäl än att man tycker att det är opassande, hur ska det kunna tolkas som annat än tyckande? Och jag pratar nu i rent vetenskapliga termer, för jag vet att du har stora kunskaper i heraldik.

Vad jag eftersöker är helt enkelt att vi (alla heraldiker) höjer nivån på den teoretiska diskussionen. Om man påstår att något förhåller sig på ett visst sätt, då hänvisar man till källorna för sitt påstående. Det är vetenskap.

Vill man däremot ändra på något som är etablerat så får man argumentera för det. Blir jag nedröstad så erkänner jag självklart majoritetens beslut, men kan återkomma vid ett senare och försöka övertyga en gång till. Det är politik, för politik är vilja till förändring alternativt motvilja till förändring.

Vetenskap och politik står på sätt och vis mot varandra, men de är lika ofta varandras följeslagare. Så länge man förmår skilja på deras uppgifter. Politiken är vårt uttryck för hur vi vill att det ska vara, vetenskapen vårt uttryck för hur det har varit. Inget är evigt och ett förbud mot purpur skulle vara ett politiskt beslut för hur heraldiken ska vara i framtiden. Just den inriktningen är jag emot, men skulle jag ha blivit nedröstad skulle jag fogat mig i det.
Det vetenskapliga i purpur-frågan är att purpur har varit en heraldisk färg på i vapenkonst och vapenteori sedan heraldikens första sekel och den historien kan man inte ändra på.

Är inte det här sättet att resonera mer gångbart om man ska kunna förklara och definiera heraldiken som vetenskap?

På ditt direkta påstående om att man skulle blanda ihop purpur med blått eller rött säger jag nej. Det gör man bara inte såvida man inte är färgblind. Men då blandar man lika gärna ihop blått och svart eller rött och grönt eller brunt och rosa (irrelevant i heraldiken, men något jag själv lider av). Andra fel i människans sätt att uppfatta färg finns inte, mer än som extrema undantag.
Att purpurfägens nyans kan definieras en aning olika må vara hänt. Men det är ju ett problem som statsheraldikern redan har löst för svenskt vidkommande. Färgkoden står på hans hemsida. Den avviker visserligen från College of Arms nyans, men det gör å andra sidan hans blåa, röda och gröna nyans också.

På din direkta fråga (Skulle du kunna tänka dig att komponera t ex en sköld med i silver ett antal röda stolpar omväxlande med purpurstolpar?) svarar jag ja. Om jag erkänner purpur som en färg så kan jag självklart inte säga nej till att använda den i en sköld. Det vore ju inkonsekvent.
Den oställda följdfrågan blir då om jag tycker att det är en bra komposition. På den frågan är svaret nej, men det gäller även ett vapen där man ersätter purpur med blått, grönt eller svart. Men nu är vi inne på smak och inte på heraldisk teori.

Jag bryr mig inte heller om huruvida purpur har ansetts som en finare tinktur eller inte. Jag bryr mig bara om dess existens. Andra värderingar är ofruktsamma i min värdering av heraldisk färglära.

Glada hälsningar
B

Herr A
Broder!
Tydligen definierar vi två begreppet tyckande olika. Jag tycker t ex att grönt är en mindre attraktivt i vapen än rött och blått, liksom att en sköld med många tinkturer eller ett stort antal allmänna föremål är föga attraktiv. Detta är ett tyckande. Att en tinktur mitt emellan rött och blått är mindre tydlig och därför mindre lämplig är däremot absolut inget tyckande, liksom inte heller en tinktur mitt emellan blått och grönt eller emellan grönt och gult eller emellan gult och rött. Som varje heraldiker inser är åtgärder som främjar skillnads- och distingtivitetsgraden hos vapen inte en smaksak. En vetenskap, inte minst heraldik, innefattar mycket väl även skilda lämplighetsåtgärder.

Bästa hälsningar
A

Herr B
Ja, tydligen gör vi det.

Och tydligen är jag inte heraldiker eftersom jag inte håller med dig, för det är ju det du säger. Eller?
Vad menas annars med uttryck som: "Som varje heraldiker inser är åtgärder som främjar skillnads- och distingtivitetsgraden hos vapen inte en smaksak." som svar på varför mina argument om purpur passar som heraldisk färg.

// B

Inte så begåvat av Cap & Design

2010-01-22T15:22:00.005+01:00

Nyhetsredaktören Jonas Mattsson på Cap & Design skrev kort om heraldik i det senaste numret av tidningen. Och han var negativ, såklart.

Statliga myndigheter skulle inte använda heraldik därför att heraldiken som bildsystem skapades på medeltiden och är därför inte modernt. Nu missade tyvärr Jonas att bokstäverna som bildsystem än ännu äldre och därför, med samma logik, också borde läggas på skrothögen.

men mer allvarligt var nog ändå hans kombination av historielöshet och "inskränkthet" i meningen att alla symboler som görs ska vara lika, dvs vara förknippade med just den tid och den kultur vi lever i här. Och det tycker han är upplyst och modernt, håhåjaja.

Glödande kol

2010-01-19T19:21:00.002+01:00

Ett nytt uppdrag.

Ett vapen för en man som kan gå på glödande kol.
Motivet är självklart, en naken fot över eldsflammor. Fast idén är inte min, han kom på den själv.

Bild kommer när det är klart.

Vikingaheraldik

2010-01-13T13:38:00.002+01:00

Just nu hjälper jag till att göra ett vapen med tydlig vikingasymbolik. Och för att göra det riktigt bra så gör jag också ett vapen i vikingastil.
Det är lite utmanande för det blir en annan form än vad som är vanligt, men tursamt nog finns det inspiration. Bland annat från Magnus Bäckmark som gjort ett snyggt vapen tidigare.

Fässingen 2009

2010-01-04T11:17:00.002+01:00

Årets Fässingen (skriften för De sju häradernas kulturhistoriska förening) har ett riktigt intressant förord om museernas roll i vår samtid. Det ligger ite vid sidan om de vanliga utsagorna.

Släktnamn och heraldik i en konservativ värld

2009-12-20T16:31:00.001+01:00

”Svenska folkets urgamla namnskick har genomgått ett successivt förfall, som nu ser sin fullbordan”.
Så dramatiskt började Per Andersson en artikel i Vapenbilden 1982 där det svenska släktnamnsbruket skulle regleras på annat sätt än vad namnlagen från samma år föreslog. Hur detta resonemang påverkar heraldiken utvecklas i denna artikel.

Citatet i ingressen kommer från en artikel som bär rubriken ”Reglerat namnskick och släktregistrering” (Andersson VB 12:1982). Idén om en släktregistrering har Andersson hämtat från en artikel av Ebbe R:son Mark (Mark VB 2:1977).
Tillsammans med Ebbe Mark är Per Andersson en av de flitigaste företrädarna för en konservativ syn på heraldiken och på svenska en av de mest publicerade författarna i ämnet. Utan närmare hänvisning till källor slår Andersson och Mark fast vad som är brukligt i Sverige och vad som inte ska få förekomma, både inom heraldiken och inom släktnamnsbruket.
Det gör det angeläget att diskutera vad dessa män egentligen säger och i vems intresse de agerar.
Släktnamnen är grunden för släkten
Släktnamn är ett ämne som på många sätt ligger heraldiken nära. Till stor del beroende på nutida heraldikers vilja att koppla samman namnet med vapnet där vapnet förflyttas från att vara en symbol för en individ eller en grupp till att bli en illustration till ett namn.
Släktnamn är därför känslig punkt för många heraldiker. Allt ska vara som det alltid har varit och det har alltid varit som det var på pappas tid. I det här fallet såsom släktnamn har kommit att uppfattas som efter namnlagen anno 1901, även om författarna gärna antyder att de har uråldriga traditioner att luta sig emot.
I deras vilja att ge sina tankar mesta möjliga auktoritet använder de sig av många adjektiv men få källhänvisningar. Den enda som finns i dessa fem artiklar är faktiskt Anderssons hänvisning till en tidigare artikel av Mark förutom omnämnandet av de gällande namnlagarna.
Deras grundproblem är den namnlag från 1982 som klargjorde att det inte finns någon skillnad på mannens och kvinnans släktnamn och att de har rätt att välja vilket de vill vid giftermål, eller behålla sina gamla om det känns bättre.

Vi är alla dekadenta
”Utöver den namnskickets dekadans som orsakats av lagar och förordningar, har allmänhetens begränsade insikt om traditionens roll vid val av dopnamn medfört en ytterligare urholkning av det nedärvda namnskicket.” (Andersson VB 12:1982, s 103)
Det är ett underbart citat som verkligen slår fast vem som har insikt och vem som saknar den. Utan att tveka frånsäger Andersson folket rätten att forma sin egen tradition. För tradition är för Andersson inget som har med sedvana att göra utan något som är fastslaget en gång för alla i en dunkel forntid. Om den har följts eller inte har inget med saken att göra och att förändra traditionen (eller påpeka att den har förändrats) är att sjunka ner till dekadens. Det är sanning hårda ord från en rättskaffens man som bara vill oss väl.
Endast den som döper sina barn till de namn som dess far och morföräldrar bar lär väl komma undan förfallet så ve er alla saknar insikt i traditionens roll. Modenamn ska undvikas (Andersson VB 12:1982, s 104), vilket för övrigt blir första gången i historien

Endast agnater är släkt
Från vårt förfall i bruket av släktnamn koncentreras inläggen till vår (allmänhetens och lagstiftarnas) missuppfattning av begreppet släkt. Släkt är en given institution som har en speciell betydelse för oss alla. Här kan man invända att man ska skilja på ”släkt med” och ”släkt”. Det håller jag med om, men vad är det mest relevanta för oss människor.
”Släktbegreppet icke ens förutsättes som en faktiskt existerande samhällsinstitution, trots att begreppet har flertusenårig hävd och alltjämt är levande och livskraftigt” (Mark 16:1984)
Här kan man fundera vad en släkt är. Enligt Mark är släkt de som är son, sonson sonsons son osv. plus männens döttrar men inte deras barn. Släktbegreppet är hos Mark så sammankopplat till släktnamnet att frigörandet av mannen som ensam förmedlare av släktnamnet innebär att samhället helt avskaffar släktbegreppet (Mark 16:1984).
Samma tanke återkommer hos Andersson.
”Alla agnatiska släktingar till en stamfader, utgörande en agnatisk släkt, bär gemensamt släktnamn” säger Andersson i punkt 10 i sitt förslag (Andersson VB 12:1982, s 104).
Det är en kul läsning för alla dotterbarn till farfar som plötsligt finner sig utsjasade från släkten.
Det är också ett sätt att se det som många släktforskare använder, men inte riktigt det som etnologer kallar släkt. En släkt kan i sig vara en institution men för att vara livskraftig måste den utgå från individer och här kommer problemet. Vad är individens släkt?
Något klantänkande likt det Mark anger har aldrig funnits i Sverige. Däremot har släkt räknats från individen vilket innebär att endast helsyskon har gemensam släkt. Det gäller lagstiftningen under medeltiden och det gäller än idag. Och än mer gäller det hur vi uppfattar våra nära och kära.

Släkten går först
Släkten är alltså överordnad individen. Denna släkt som vi inte på något sätt är kopplad till i lagar och som det står oss fritt att umgås med blir plötsligt en reell institution.
” .. släktnamnslagstiftningen har länge präglats av ett individualistiskt synsätt. Lagstiftaren bör emellertid även beakta de agnatiska släktintressena som här framträda och ofta väga tyngst” (Mark VB 2:1977, s 2).
Här kan man fråga sig vilka intressen den agnatiska släkten har? Svaret kommer i ett stycke längre ner. ”Ur genealogisk redovisningssynpunkt skulle en dylik nedbrytning medföra ett allmänt kaos.”
Jaha, skälet till att inte låta individer få välja vilken förälders efternamn de ska bära är att det blir jobbigt för genealoger att få snygga antavlor. Att hitta släktingarna är däremot lätt eftersom vi sedan länge har personnummer.
Andersson är än hårdare. Inte bara ska varje person bära sin faders släktnamn, han och hon ska dessutom bära patronymikon efter fadern och får inte på några villkor använda sig av dubbelnamn (men mellannamn går bra). Dessutom ska varje släkt ha ett unikt släktnamn med anknytning till bärarna eller deras svärdsanor. Inget fuffens med influenser från mödernet här inte. Bort med alla Johansson, Svensson och Bergström och fram med enbart unika namn (Andersson VB 12:1982, s 104 punkt 9, 12 och 13).
Riktigt modern i sina idéer blir Andersson när han påpekar att man efter en gift kvinnas släktnamn kan tillfoga ordet ”gift” och därefter mannens släktnamn för att riktigt betona var en kvinnas värde sitter (Andersson VB 12:1982, s 104, punkt 16).
Till fördel för Andersson får ändå sägas att han tycker att kvinnor, oavsett civilstånd, ska bära sitt fadersnamn. Ebbe Mark ser det endast som ett undantag för kvinnan ska helst ”vid äktenskapets ingående erhålla mannens släktnamn” (Mark VB 12:1982, s 105).

Rädsla för feminismen
Att det ligger något annat än bevarandet av släkten bakom Marks artiklar anar man längre ner i VB 16:1984. ”Under inflytande av helt ovidkommande feministiska tankegångar ..” och om tronföljden ”.. gjordes det hela till en ytlig feministisk fråga”.
I en tidigare artikel (Mark VB 2:1977, s 2) framgår tydligt hur Mark ser på släkt och kön. ”Självfallet kan man känna en blodskyldskap grundad på samhörighet med sina fränder åt vilket håll släktskapen än leder … Men detta är en sak. En annan är den speciella samhörighet med klanfränderna som medlemmarna i en agnatisk släkt, oavsett släktskapens närhet, brukar känna.”
Här kanske jag är lite ovanlig, men jag är skeptisk. Finns det någon som på allvar känner mer samhörighet med sin fars syssling på manssidan än sin kusin på morssidan? Finns det överhuvudtaget någon emotionell skillnad? Var har han fått sina idéer ifrån? Och varför ska dessa nödvändigtvis in i den heraldiska debatten?
Som bevis för detta nämner han ”de talrika agnatiska släktföreningarna” (som dels är väldigt få, dels mer hänger ihop med ovannämnda släktbegrepp än något annat) och hur adelssläkter gifter sig inom ätten. Här må sägas att kusinbröllop har varit hyfsat vanliga inom adelsståndet men riktat åt mors- likväl som farssidan. Namnbruket gör det däremot lättare upptäcka giftermål inom farssidan.
Att det skulle vara jämlikhetsskäl till namnlagen förkastar Mark. Det visar bara att lagstiftarna inte tänkt igenom frågan för det går inte att skapa ett mödernerättsligt kollektivt släktbegrepp. Det enda som görs är att man tar namnet från mödernet och skapar en ny släkt. Släkt är härmed synonymt med agnatisk släkt vilket gör ordet agnatisk tämligen överflödigt (Mark VB 2:1977, s 3). Men att ta namnet från mödernet om modern bär ett ovanligt namn är inte godtagbart. Det vore att göra intrång på

Få anspelningar på släktvapen
Alla dessa artiklar till trots finns det inte mycket som antyder en djupare insikt om heraldiken. Ett litet citat från Mark kan illustrera detta. ”Ett ytterligare stöd [till släktnamnet] kan i förkommande fall ett släktvapen utgöra om det finns ett markant samband mellan vapnets innehåll och släktnamnet.” (Mark VB 12:1982, s 105)
Ett släktvapen är endast en sammanhållande symbol för släkten Bergström om vapnet visar ett berg ovan en ström men inte om det visar ett lejon bärandes ett kors. Sannerligen ett underligt sätt att se på heraldiken.

Källor
Vapenbilden 2:1977, ””, sid 2-3
Vapenbilden 12:1982, ”Reglerat namnskick och släktregistrering”, sid 103-104
Vapenbilden 12:1982, ””, sid 105
Vapenbilden 12:1982, ””, sid 105
Vapenbilden 16:1984, ””, sid 163

Är verkligen heraldiken bara till för män?

2009-12-17T09:08:00.000+01:00

Den som läser vad som finns skrivet i ämnet på svenska får lätt den känslan för här dominerar en gammeldags syn på kön och samhälle.

Alla i Sverige boende har rätt att ta sig ett vapen. Det gäller män, kvinnor och barn. Några regler som förbjuder oss att ta vapen finns inte. Så självklart får man ta ett vapen vare sig man är född i Sverige eller boende här.
Det antagna vapnet ”ärvs” sedan av barnen och det är här som problemen börjar hopa sig. Första generationen är ganska oproblematisk. Självklart ska både döttrar och söner föra pappas vapen.

Men redan här finns en konflikt, som den uppmärksamme läsaren säkert märkte. Jag skrev ”pappas vapen”. Mamma nämndes inte vilket beror på att heraldiken vanligen har låtit vapnets succession följa manslinjen. På 1900-talet har ordet ”vanligen” av många tolkats som att ett vapen ”endast” kan gå från far till barn. Orsaken till det är att man sett Riddarhusets interna ordningsregler som regler för hur heraldiken ska fungera. Vilket självklart är fel eftersom Riddarhuset endast ansvarar för de släkter som är introducerade på Riddarhuset och inte befattar sig med världen utanför.

Identifiering av individen
Vapnet är ett identifikationsmedel. Så långt är alla överens. Men vem identifierar vapnet?
Vi bortser här från vapen som bara förs av den person som antagit dem, eller av en bestämd institution eftersom de endast har en bärare. Mer intressant är det att titta på släktvapen. Då uppstår två problem. Det första är att klargöra om det är släkten eller individen som ska identifieras. Om det är individen som är det centrala krävs att varje vapen differentieras, även de adliga på samma sätt som vi har för- och efternamn. Det är en uppgift som är övermäktig heraldiken. Inte minst därför att det kräver att alla bärare är beredda att ta sitt strå till stacken. Ett system som är statiskt och där någon oberoende heraldiker tar på sig att bestämma exakt hur varje persons vapen ska se ut ät inte möjlig av flera skäl. Den andra frågan är att bestämma vad begreppet släkt egentligen är.

Fruntimmersvapen
”En gift kvinna för mannens vapen, förenat med sitt eget”. Det slår Harald Fleetwood fast i Svensk heraldik (1917), sid 34.
Hjälm bör inte föras på fruntimersvapen, men om så ändå sker ska det vara mannens eller mannens och kvinnans. Inte endast kvinnans hjälm.
Saknar kvinnan ett vapen för hon mannens vapen på samma sätt som döttrarna för ättevapnet.
Den rutformiga skölden sägs vara vanlig utomlands och mindre vanlig i Sverige. Hjälmen som nämns ovan förutsetts alltså sitta på en vanlig sköld och det är därför inte estetiska skäl som ligger bakom frånvaro av hjälm.

Denna artikel publicerades första gången den 16 maj 2005 på hemsidan ”Den gyllene vasen”

Nya vapen

2009-11-30T17:55:00.002+01:00

Vapen Claesson är nu strax klart och alldeles nyss blev även vapen Ankarstierna klart.

Museimanifest

2009-09-22T15:09:00.002+02:00

Tja, då är det bara att börja tänka kloka tankar. Jag ska spökskriva en artikel, eller ett museimanifest. Det är rätt spännande, och inte bara för att jag får leka spöke.

Museer. Det är väl bara mormors gamla vind som kan vara mer dammigt. Och det känns som om de flesta museimänniskor gör sitt yttersta för att behålla stämpeln av svårmod, otillgänglighet och ålderdomlighet. Jag menar, varför använder man en amatörpoet för att skriva om en stads historia när det finns riktiga skribenter? Och varför försöker man nå en publik som inte finns samtidigt som man gör det bästa för att skrämma bort den man redan har?

Jag får återkomma med mina tankar när jag hunnit tänka ut dem lite klarare.

Ett enkelt firande

2009-09-22T09:36:00.001+02:00

Otroligt så många som kom ihåg min enkla lilla födelsedag. Ibland känner man sig lite utvald :-)
Det är bara att tacka alla.

Hallands sockenvapen

2009-09-21T15:14:00.002+02:00

Det går vilt till i Halland. Just nu skapas vapen för varenda socken i hela Halland. Jag hinner knappt med att kommentera ett innan nästa är klart. Precis som det ska vara.

Går allt som det ska så blir det nog en officiell presentation innan jul.

Kanske dags för memoarerna

2009-09-18T18:36:00.003+02:00

Jag läste nyss en helt underbar självbiografi av Mr Kilmeister, aka Lemmy från Mötorhead. Brutalt ärlig och underbart rolig.

Jag tror banne mig att jag ska skriva en likadan själv. Det blir kanske inte fullt så mycket sex, drugs and rock n' roll, för det ska handla om heraldik, men lite skoj blir det allt.

Men publicera den, det vågar jag nog inte :-)

200 år

2009-09-17T18:18:00.002+02:00

Idag kan Sverige fira 200 år av fred.

Det är rätt osannolikt men skönt. Jag är glad över att ingen av mina anhöriga behövt dö eller plågas av krig och elände och jag är glad att staten inte firar freden. För det är just nationalistisk yra som så lätt kastar ut länder i krig (ja, undantaget de som faktiskt blir invarderade bara för att de har någon krigstokig granne).

Eldsjälens gåva och förbannelse

2009-09-17T09:07:00.004+02:00

Det är inte bara politiker som tvistar om hur verkligheten ser ut - heraldiker är också rätt bra på det.

Under en tid har det rasat en debatt om vad adel är på Heraldica. Vad adel är går jag inte in på här, men däremot mitt engagemang i debatten.

Heraldiken har under lång, lång tid burits upp av eldsjälar som också kan beskrivas som självutnämnda experter. För ett litet ämne är eldsjälar nödvändiga men när ämnet vill ta ett steg upp och bli mer allmängiltigt så går det inte längre att förlita sig på eldsjälens ord och gärning. Ämnet måste börja lite på sturkturer som bygger på en stabil grund av kunskap.

För mig är det viktigt att denna kunskap bygger på fakta som kan verifieras och teorier som ifrågasasättas och försvaras samt att kunskapen tar hänsyn till att historia är historia.
Med det sista menar jag att den som studerar heraldikens snart 900-åriga historia måste förstå att heraldiken hela tiden har förändrats och att förändringen drivits fram av oss människor. Det har inte funnits något gyllene period och heraldiken idag måste anpassas till dagens samhälle för att kunna fortsätta växa.

När debattörer då slänger in påståenden som dels inte är giltiga för dagens heraldik, dels inte tar hänsyn till heraldikens historia måste jag svara. Annars får de som intresserar sig för heraldiken en felaktig syn på vad som gäller inom ämnet.

Om detta kommer jag att skriva mer om på min blogg framöver.

Spännande släktforskardagar

2009-09-15T11:30:00.001+02:00

I augusti var Svenska Heraldiska Föreningen med på släktforskardagarna i Falköping. Vi som var med från föreningen fick möjligheten att prata heraldik med mängder av släktforskare.

Nu är det bara att hoppas att någon av alla dessa personer också fastnar för heraldiken och kanske även blir medlemmar i SHF.

Ett nytt år

2009-01-07T10:14:00.002+01:00

Ja, det var ju ett tag sedan som jag senast skrev något så några ord får det bli. Inge nyårslöften utlovas för de glömmer jag ändå bort, men visst kan jag lova att skriva lite mer i bloggen. Bara inte just idag :-)

På bokmässan

2008-09-26T14:31:00.000+02:00

Igår fick jag in SHF bakvägen till bokmässan tack vare en annan utställare. Vi får se vad det kan leda till. Kanske får vi några böcker sålda och kanske blir det någon medlem. Hur som helst är det ett bra sätt att se om det är någon idé för oss att vara med i framtiden.

Och igår fixade jag en ny heraldisk logga till ett företag här i Borås. Nu är det upp till dem om det blir antaget eller inte.

Exlibris är kul

2007-11-08T16:06:00.000+01:00

Det skrivs på tok för lite om exlibris här i världen, så jag får trycka ner lite så att denna konstart inte helt glöms bort.

Vi ska ha en heraldisk utställning på Svenska Heraldiska Föreningens årsmöte 2008, det kommer att hållas i Göteborg.
Ansvariga för (den lilla) utställningen är jag och Magnus Bäckmark. Vi hoppas få dit en föredragshållare, kanske Lars C Stolt, som kan tala om både exlibris och heraldik.

Jag hoppas att det inte bara kommer heraldiker, utan även exlibrisälskare av alla de slag.

Tillbaka igen

2007-11-08T15:58:00.000+01:00

Det har gått lång tid sedan min senaste inloggning, så kan det gå.

På den heraldiska fronten har det hänt en hel del. Jag drar det viktigaste här i snabb följd.
1) Jag har lämnat över ordförandestaven i Sockenheraldiska institutet till Alexander Ulltjärn, men är kvar som ledamot. Så istället för att basa över honom får han nu basa över mig.

2) Jag har sorterat Carl-Axel Rydholms arkiv.
Det var ett hyfsat stort arkiv som bestod av fem flyttkartonger fyllda med pärmar. Efter genomgång och utrensning är antalet kartonger nu nere i fyra.
Det mest intressanta här är hans korrespondens. Tyvärr finns knappt en enda av hans egna brev bevarade, men de han fått är väldigt belysande för det heraldiska klimatet i mitten av 70-talet. Det var många viljor som då drog åt väldigt många olika håll.

3) Jag har påbörjat arbetet med skriftserien #2 & #3.
Tillsammans med Thomas Falk ska vi få klart 2:an till sommaren 2008 och 3:an till vintern 2009, innan vårt årsmöte.
3:an kommer att handla om svensk heraldik sett ur Jan Ranekes ögon. Jan Raneke gick nyligen bort, 93 år gammal, och vår skrift blir vårt bidrag till hans minne.

4) Jag avslutar min ordbok
Tillsammans med Davor Zovko (illustratör) ska jag nu avsluta mitt ordboks-projekt. Vi hoppas att boken ligger klar för tryck i mars 2009.

Tre heraldiska manus ska jag alltså sammanställa under det kommande året, även om jag inte blir ensam författare. Jag ser det som en spännande utmaning.

Matrikel på gång

2007-04-25T12:56:00.001+02:00

Så, nu är vår matriklen på gång. Ronny Andersen har gjort ett fantastiskt arbete med att rita nya vapen och nu sätter Thomas ihop allt samman.

För min del är matrikeldelen av underordnad betydelse. Vi kan mycket väl nöja oss med att presentera medlemmarnas vapen på hemsidan eller inte alls. Det roliga är Ronnys alla teckningar och det system av nya vapenbilder han skapar.
Hans hemsida finns här: www.arsheraldica.dk

Jag har ett intressant projekt på gågn och förhoppningsvis är Ronny med på det. Men det handlar om att intressera någon förläggare för att det ska kunna genomföras. Mer om det senare.

Socknarnas heraldik

2007-03-28T16:25:00.000+02:00

Vårkänslorna börjar väcka liv i kroppen och jag vill sätta igång med sockenheraldiska institutet nu - ett projekt jag inte haft tid och ork till på ett tag.

Först ska jag se till att vi får SJuhärad avslutat, sedan blir det mellannorrlnad för hela slanten. Vi har ju en kille där uppåt som kommit en bra bit på väg och honom vill jag hjälpa i mål.

Därefter får vi se vad som händer.

Så väljer man en kung

2007-03-22T13:42:00.001+01:00

Funderingen för dagen
I den svenska medeltidshistorien är en ständigt återkommande tvistefråga vem som egentligen valde den svenske kungen: svearna, götarna eller båda tillsammans. Vad man kommer fram till beror på hur man tolkar äldre västgötalagen eller kung Knaphövdes öde.
Jag tror att man närmar sig frågan från fel håll, från ett mycket romantisernande håll.

Från Erik den heliges död och fram till Magnus Eriksson går det 160 år. Under den tiden har vi (minst) 12 män som kallar sig kung. Så hur kom de till makten? Var det någon endaste en som vi valdes av folket på ett ting, såsom västgötalagen säger att en kung ska väljas (oavsett hur man nu tolkar det mytiska ordet "svear"). Låt oss se efter.
Magnus: Slog ihjäl Erik den helige (E) och blev kung c:a 1260
Sverker (S): Slog ihjäl Magnus och blev kung 1261
Knut (E): Sköt/slog ihjäl Sverker och blev kung c:a 1267. Dör en naturlig död 1296.
Karl (S): Utses 1296 till kung av okända stormän. Utser sedan skälv sin son till tronföljare.
Erik (E): Störtar 1208 Karl genom uppror.
Johan (S): Efterträder 1216 Erik som dött en naturlig död. Osäkert vem som utser honom till kung.
Erik (E): Efterträder 1222 (som sexåring) Johan som dött en naturlig död, endast 22 år gammal.
Holmger (E): Puttar 1229 undan den ännu omyndige Erik från tronen.
Erik (E): Återinträder som kung efter Holmgers död 1235.
Valdemar (B): Utses 1250 av stormän till Eriks efterträdare.
Magnus (B): Genom uppror 1275 störtar han sin bror Valdemar.
Birger (B): Efterträder 1290 sin far Magnus.
Erik (B): Uppsätts 1319 som minderårig (endast 3 år) som kung av de stormän som just störtat Eriks farbror Birger och avrättat dennes son.

Nä, jag kan inte finns att västgötalagen har så mycket stöd i den politiska verkligheten. Den är nog främst en partsinlaga från en grupp som vill styra upp konflikterna om kungatronen, men ett misslyckat inlägg.
Vad som förvånar mig är att så många debatterar själva texten, men att det är så få som väljer att se den politiska verklighet som texten sägs skildra.

(E) = Erikska ätten
(S) = Sverkerska ätten
(B) = Bjälboätten = Folkungaätten

Årsmöte 18 Mars 2007

2007-03-14T12:52:00.000+01:00

På söndag är det årsmöte igen. Inga stora färändringar mer än att vi justerar stadgarna så att vi kan slippa ha alla årsmöten i Göteborg. Det lär väl inte väcka ont blod hos någon.
I övrigt inga förändringar i styrelse eller motsvarande.

Det känns som om 2007 blir ett avstamp för 2008. Få idéer ligger i pipeline och alla som är aktiva har fullt upp. Men får vi in några fler som har engagemanget kan vi nog göra en hel del även i år.

Läser Dick Harrissons Pestens tid. Spännande att läsa och en bra repetition, men inte så mycket nytt. Nackdelen med Harrisson är att han sällan går på djupet, fördelen är att han ger en bredd som man inte hittar i andra böcker.

Torpa & Älgarås

2007-03-08T14:24:00.000+01:00

Tja, nu sitter man här med ett uppdrag igen. Först ska jag hjälpa Älgarås med ett sockenvapen. Idéer finns, man kan ju knappast undgå att anspela på den erikska ätten. Sedan har de viss några speciella aspar också som kan vara spännande att få in.

Och så gäller det Torpas ägrlängd. Eftersom Torpa ligger nära där jag bor så är det en liten extra utmaning. Jag är lite osäker på hur väl ägarlängden egentligen är utforskad, men jag följer den officiella och ser till att åtminstone den får rätt heraldisk dräkt.

Snart är det årsmöte och sedan är det dags att sätta ihop matrikeln ppå allvar. Det rullar på för fullt för en "stackars" föreningsräv. Fast numera är vi så många och så bra att det är en fräjd att vara med i styrelsen. Annat var det för några år sedan då allt var så segt att jag nästan släppte allting.

Grafisk uppiffad design

2007-03-01T16:22:00.000+01:00

Det är dags att fräscha upp Vapenbildens, matrikelns, skriftseriens och hemsidans grafiska profil och som tur var har vi fått hjälp av två proffs. Vi heraldiker må känna till en del om vapensköldar men inte så mycket om tidningsproduktion.

Det viktigaste är Vapenbilden. Visserligen var det jag som skapade den version som nu finns (år 2000), men det är inte den layout som jag är mest nöjd med. Brödtexten är visserligen helt ok, men rubrikerna och lite andra detaljer är inte så moderna som de borde vara.

En sak man borde göra är att friställa Vapenbilden från föreningen och på det sättet göra tidningen mer proffessionell i sin utformning. Fast det är ju något som styrelsen måste få sista ordet om.

Sveriges tre kronor - en teori

2007-02-01T12:49:00.000+01:00

Det har tjatats i sekler om dessa våra tre kronor, och tyvärr har ingen ännu kommit på ett bra svar till vapents uppkomst. Det enda säkra är att vapnet finns uppmålat i Avingion år 1336.

Under senmedeltiden och en bit framöver hävdades det att Tre kronor var Erik den heliges symbol. Det är emellertid osannolikt eftersom det inte fanns någon heraldik i Sverige när kungen levde, knappt någon annanstans heller. Men det kan ändå ligga lite sanning i uttrycket.

Kung Erik Knutsson (1210-1216) har ett sigill med två motvända krönta leoparder.

Konen kung Erik [läspe & halte] Eriksson (1224-29, 1234-49) hade ett vapen som visar tre stolpvis ställda krönta leoparder (ungefär som Danmarks och Englands riksvapen). Färgerna var troligen blått och guld.
Systersonen Valdemar Birgersson (Bjälbo-ätten) förde samma vapen som sin morbror, men med silverleoparder istället för guldleoparder.

Troligen rör det sig om samma vapen som här har utvecklats. Det spännande är att Valdemars krönta leoparder förlorar sina kronor 1275 när Valdemar görlorar sin tron till bordern Magnus. Samtidigt tar Magnus upp en av dessa leopardkronor och sätter den på sitt lejon (Bjälbo-ättens vapen). Och runt sin sköld (märk väl: inte i skölden) låter han placera tre kronor - en ovanpå och en på var sida om skölden.

Jag tror att vi här ser ett exempel på heraldisk förkortning, där kronorna markerar kunglig värdighet. Snart nog därefter kan dessa kronor ha kommit att förknippas med den gamla kungliga ätten (den erikska) och placerats i en sköld. Tinkturerna hämtades sannolikt från Bjälbo-ättens vapen.

Jag - i Populär Historia

2007-02-01T12:20:00.000+01:00

Min blogg tipsad i Populär Historia - jag är stolt och glad.

Hoppas att det kan få fler att blogga om historia och heraldik.

Läste nyss en bok om Tyska orden av NN Urban (minns inte hans förnamn). Mycket bra sammanfattning av ordens historia och politiska utveckling samt helt befriad från ett (ofta störande) nordiskt perspektiv. Dessutom fick man på köpet en lektion i det polsk-litauiska rikets framväxt.

Nu ska jag sätta mig och läsa om det Medeltida slagfältet.

Heraldisk kongress i Fredriksborgs slott

2007-01-15T08:49:00.000+01:00

En kallelse löd: "Det nordiska heraldiska kollokviet 2007 kommer att hållas 4-6 maj på Frederiksborgs slott", och jag känner att det bara är att lyda. Skämt åsido, jag ser fram emot denna tillställning och hoppas bara att jag har möjlighet att åka. Med familj och små barn är det inte alltid givet att man kan åka iväg på vad som helst när som helst.

Temat är nordiska riddarordnar, ett ämne som jag känner mig lite okunnig i, så det blir säkert mycket lärorikt. Fast minst lika lärorikt blir det säkert att träffa vänner och kollegor från hela Norden.

Men varför säga "kollokviet" när man menar kongress? Det är ju bara ett ord man tar till för att visa hur akademisk man är. Fånig elitism med andra ord. Och innan någon retar upp sig på ord betydelse, jag vet skillanden mellan kongress och kollkvium, men den är mer teoretisk än praktisk.

Såg att det snart kommer en ny spännande bok på Historiska media (mitt favoritförlag): Våra landskapssymboler av Clara Neveus och Vladimir Sagerlund. Den lovar gott.
Just nu läser jag "Tyska orden" av Urban från samma förlag. Lättläst och berikande bok som ger ett lite annat perspektiv på kampen om Östersjön under medeltiden.

Korea och Sverige

2007-01-15T08:41:00.000+01:00

Hur förenar man Korea och Sverige i ett enda vapen. Jo, man tar de svenska färgerna och en koreansk yin-yang och vips så har man fått en berikande kulturblandning. Tillför man dessutom en "fisk" så får man helt klart ett unikt vapen.

Just den heraldiska sy,boliken tycker jag är det mest lockande med mitt ämne. Att kunna läsa ur ett vapen vem människan bakom är tilltalar mitt deckarsinne. Det får mig att känna mig lite som en Morse inför ett mordfall. Eller Lewis, för den nya uppföljande serien var riktigt lovande, tänker jag medan jag tappar den röda tråden i mitt inlägg.

Jag tycker att för många stannar upp för tidigt med sina vapen. Ok, några är självklara i sitt motivval men det finns andra som skulle kunna locka fantasin mer än de gör. Några lyckade exempel på nyskapade vapen är Tiljander och Wahlgren vars vapen är mer än en bild för identifikation, de är grunden för en hel historia. De två är mina inspirationsbilder just nu.

Irriterande forum

2007-01-11T15:42:00.000+01:00

Jag blir så trött på Heraldica. Länge har det fungerat bra, men den senaste månaden strular det minst en gång varje dag som jag försöker ta mig in. Det känns som om vi måste flytta hela forumet någon annanstans, tyvärr. Eller få Aleborg att fixa problemet. Eller ordna med ett nytt forum, även om det är det som är besvärligast.

Svenska vapenbaner

2007-01-08T09:36:00.000+01:00

Jag har fått en fråga om jag kan göra ett heraldiskt baner av engelskt snitt. och visst kan jag göra det. Visserligen är det en typ av vapenpresentation som är främmande för den svenska heraldiken, men som presentation är den inte felaktig.

Det som kan vara värt att tänka på är att vara ärlig mot de som vill ha ett baner. Det viktigaste här är att inte ge sken av att det är något som kan registreras eller som kommer att accepteras som ett fullvärdigt sätt att använda sitt vapen på ett officiellt sätt. Däremot har baneret i Sverige ett konstnärligt värde som är väl så stort som skölden.

Faktum är att jag själv nu börjat att fundera på att göra ett litet baner till mig själv, men jag saknar tyvärr ett valspråk. Eller tyvärr och tyvärr. Jag har inget för jag kan inte för mitt liv komma fram till en enda mening som kan visa vägen i mitt liv.

Ett otroligt år är slut

2007-01-04T11:41:00.000+01:00

SHF tog sig upp till ett nytt medlemsrekord och det är fantastiskt. Nu har vår omsättning femdubblats sedan 2002.
Ja har just satt samman verksamhetsberättelsen och det verkar som vi också gjorde en hel del, även om det var mindre aktiviteter än 2005. Men det får man väl räkna med.

Annars är det inte mycket som händer i heraldiksverige just nu. Visserligen är det två gräl mellan heraldiker som ställer till det en aning, men det ska man väl inte behöva bry sig om så här tidigt på året. Heraldiker är annars kända för att ha ett hetsigt temperament, kanske för att de tror sig vara extra skyddade av alla sköldar de omger sig med.

Jo, jag har just anmält mitt vapen till svenskt vapenregister. Få se om de godkänner det, eller snarare om de vågar säga emot :-)

Mycket tjat och en del verkstad

2006-12-04T12:36:00.000+01:00

Det var styrelsemöte i SHF nu i lördags. Tre av oss satt hemma hos Stefan Bede och drack kaffe medan de övriga var hemma hos sig med var sin telefon.
Lite trist är det med alla dessa telefonmöten, men vad ska man göra? Vi kan ju inte åka härs och tvärs genom hela Sverige bara för att träffas. Och inte kan vi envisas med att bara välja västsvenskar - trots allt är vi inte superduperbäst.

Mötet i sig var bra. En del snack om kyrkliga timbreringar, lite om kommande medaljörer och en hel del om annat som berör föreningen. Varje person har ju sina favoritämnen så det blir stor variation på mötena.

Oenigheten var nog störst kring de kyrkliga timbreringarna och där nådde vi inte fram till något klart beslut. Däremed inte sagt att det liggande förslaget, eller för den delen motförslaget, var dåligt.

Vilka som blir medaljörer - det säger vi inte. Men det går bra att gissa.

Trist men viktigt

2006-11-30T12:21:00.000+01:00

Nya numret av Vapenbilden är klart. Här presenteras nu Svenska vapenkollegiet för första gången på allvar. Och det är förstås viktigt för både föreningen och svensk heraldik.

Men ...

När i stort sett hela tidningen fylls med vapenkollegiets verksamhet blir det inte mycket plats över till annat. Så för läsarna bör det här numret vara ett av de minst läsvärda. Så här i efterhand var det nog ett misstag att endast göra ett 16-sidigt nummer i stället för ett utökat 32-sidigt.
Ingen skugga över redaktionen, den har gjort allt som förväntades av den. Snarare är det styrelsen som bättre behöver se över sina rutiner för publicering av föreningsmaterial snarare än allmänheraldica.

Jag fick en bok att recensera igår - den över Bengt Olof Käldes livsverk. Utan att gå in på detaljer måste jag säga att den är fantastisk. Det heraldiska är självklart men vilken enastående kyrkokonstnär han är. Mest förtjust blev jag i mosaiken, för jag älskar mosaik.

Äntligen ett riktigt register

2006-11-27T16:23:00.000+01:00

Nu äntligen ska de sista små frågetecknen rätas ut och på lördag har vi Sveriges första riktiga heraldiska register.

Det har tagit flera år att komma hit. Svenska heraldiska föreningen har haft uppe frågan sedan sent 70-tal, men det var inte förrän 2003 som vi tog steget från snack till verkstad. Det var då ja la fram ett första förslag.
Mitt förslag var inte så vidare genomarbetat utan pekade mer ut några riktlinjer. Det stora jobbet med att få allt i hamn har gjorts av Martin Sunnqvist med hjälp av Henric Åsklund. Martin har nu (nästan) lyckats övertyga alla som från början var motståndare till förslaget och gjort registret till något som jag inte trodde var möjligt - till något som är så nära heltäckande och officiellt som en privat ideell förening kan komma.

Nästa år, i januari, drar registreringen igång. Jag hoppas och tror att det gör att heraldiken blir mer strukturerad där självutnämnda experter får mindre inflytande över vad som är rätt och fel. Strukturen ger frihet, lustigt nog.

Sockenheraldiska får ny chef

2006-11-27T16:18:00.000+01:00

Nu är det dags för mig att lämna ledningen för Sockenheraldiska institutet.
Jag tror inte att det är bra om samma person gör för mycket i en förening och finns det villiga personer som är beredd att ta över ska de få göra det.

Många oroar sig för hur efterträdarens kompetens är, men vem är det som säger att jag är så fantastiskt bra, förutom jag själv? Nä, jag tror att de flesta klarar av det mesta, bara de får lite ledning i början. Vi är ju trots alla människor med en fullt fungerande hjärna.

Min efterträdare blir nog Stefan. Han har redan tidigare varit med och är nog egentligen mer aktiv än mig på det här området redan nu.

BHF är spännande

2006-11-16T15:02:00.000+01:00

Lanseringen av Borås heraldiska förenings nya hemsida närmar sig, fast det är inget märkvärdigt med den.

BHF däremot, är en fantastisk förening. Få medlemmar, inga årsavgifter och glatt humör. Kan det bli bättre. Nu har vi fått in en ny medlem också, fast med tanke på hur bra vi är det ett dåligt betyg åt styrelsens medlemsvärvarkampanj.

Sju Härolder, vår lilla E-tidning, blir inte så dum. Skönt att kunna skriva utan att behöva ta hänsyn till det utrymme som en tidning är begränsad av. Johannas uppsats, som vi hade med i det första numret, är ett lysande exempel på vad man kan göra med en e-tidning. Hoppas att det blir mycket mer av det slaget.

Rättelse (2006-11-30):
Efter Claus minnesvärda påpekande får jag väl lägga ut adressen till hemsidan där man kan hämta hem tidningen. Gå till www.heraldik.se/bhf

Regionerna och deras vapen

2006-11-13T10:05:00.000+01:00

Vår kära regionsutredning är på väg mot sitt slut och den är positiv till att gamla landsting försvinner och ersätts med nya regioner. Bra på många sätt, men för en heraldiker innebär det en viss fasa. Visserligen blev det ett bra vapen för region Skåne, men det blev inte riktigt lika lyckat för Västra götaland.

Men istället för att beklaga sig kan man ju se till att vara förberedd och till och med ta initiativet. Att det inte går att lägga över ansvaret för våra heraldiska vapen på våra tjänstemän (exklusive en liten kunnig skara) är ju klart. Därför får man väl se till att de ansvariga inser sitt tillkortakommande inom heraldiken innan de börjar fastna för några idéer och lämnar över ansvaret till de som kan ämnet.

Elfsborgs guld är mitt

2006-11-06T11:45:00.000+01:00

JAAAAA!!!!!
Elfsborg vann, till slut. Aldrig i mitt liv trodde jag att det skulle bli så, men ibland går det som man vill.
Inte för att det har så mycket med heraldik att göra, fast vi har faktiskt samma grundfärger - laget och släkten. Å andra sidan, var det bara färgerna det hängde på så kunde jag bara inte förlora igår.

Fast på vintern, då håller jag på rödvitt och inte gulsvart eller någon annan mystisk färgkombination. Och då tänker jag inte på BHC.

Nya vapen

2006-11-02T15:31:00.000+01:00

Så är jag i slutfasen med två nykomponerade släktvapen, eller ett - för det ena vapnet är endast en personlig brisering av stamvapnet.

Det är spännande att ta fram släktvapen samtidigt som det är lite klurigt. På något sätt ska jag tolka en släkts historia, förvandla deras idé om ett vapen till något som är heraldikst korrekt samtidigt som de är nöjda med innehållet. Oftast går det bra, ibland går det inte.

I mitt senaste projekt ingår öppna hjälmar. Det komemr säkert att uppröra någon, även om den nu i Sverige boende släkten har sina nära rötter i Danmark. Nåja, det blir en sak för Svenska vapenkollegiet att bita i.

Första bloggen om heraldik

2006-11-02T15:02:00.000+01:00

Är det här den första svenska bloggen om heraldik, måntro?
I så fall är det här det allra första inlägget, jag skriver historia :-)

Så, vad är syftet med mitt bloggande? Tja, inte vet jag. Förmodligen blir det varken struktur eller intensitet på min bloggsida, men det kan i varje fall bli en del allmänna funderingar om heraldik och andra ämnen som intresserar mig.

För tillfället är jag pappaledig vilket betyder att jag har relativt dålig tillgång till Internet. För mig som annars dagligen jobbar med datorer är det ledighet att slippa gå ut på nätet så mitt surfande begränsar sig till några få gånger i veckan.

Den senaste tiden har jag arbetat med att ta fram tryckoriginal för heraldiska exlibris till Svenska Heraldiska Föreningen och en mängd privatpersoner. Mer om detta i en kommande artikel i Svenska Exlibriscirkuläret. Förhoppningsvis ger det lite mer känsla för heraldiken i exlibriskretsar.

Annars tycker jag att heraldiken kämpar i motvind, men kämpar på bra. Vi blir stadigt fler som håller på med heraldik, men viktigare är att snittåldern blir allt lägre (säger jag som har hyfsat koll på SHF:s medlemmar men inte kan bevisa det. *Suck för PUL*)
Det märks om inte annat på att de aktiva i SHF nu har en lägre snittålder än någonsin förr - undantaget förra året eftersom styrelsen omvaldes i sin helhet. Endast en av nio är över 40 år så vi är ju nästan en ungdomsförening.

Kanske är det därför aktiviteten på vårt forum och i vår tidning är högre än någonsin samtidigt som det är hopplöst att få folk till föredrag och utflykter.