onsdag, mars 04, 2015

Heraldik och härolder hos waslingmedia

Min hemsida www.waslingmedia.se har återuppstått med nygammalt material.

Här kommer jag att ta upp heraldiska ämnen ur några olika perspektiv samt kommentera samtidsheraldiken.

Den här bloggen blir nog däremot minder använd, men sånt har ju ändrats förr.

tisdag, februari 24, 2015

Ett återskapat heraldiskt forum

Nu är det nordiska heraldiska forumet Heraldica åter i drift, efter en tids frånvaro.

 

Gå gärna in och diskutera, debattera eller bara studera.

 

http://heraldica.se/

tisdag, februari 03, 2015

Ni missar väl inte heraldik.se

www.heraldik.se

Det är adressen till Svenska Heraldiska Föreningens sida, Sveriges bästa sida för den som vill veta mer om heraldik.

 

onsdag, januari 21, 2015

Sju härolder

Sju härolder finns nu på Facebook.

 

Sällskapet är en gren av gamla Borås Heraldiska Förening och ska på ett muntert att arbeta för att popularisera heraldiken i Borås med omnejd (vilket kan omfatta hela världen)

 

Det engelska namnet är Seven Heralds och kommunikationen utåt kommer till stor del att ske på engelska.

 

Namnet Sju härolder är helt enkelt en parafras på Sjuhärad, som är detsamma som Boråsregionen.

 

onsdag, januari 14, 2015

Dust och Bohord - Torneringen i medeltiden

//En artikel som har varit publicerad på www.heraldik.se
Artikeln där kommer att revideras varför originalet nu läggs här.

Tornering i medeltiden


Övningslekar inför krig är kända från antiken. De var en naturlig del av utbildningen. När romarriket föll sönder försvann den stående hären och med den också den militära utbildningen. Det finns inga dokument om militärteknik som beskriver något som kan liknas vid en högre militär utbildning förrän en bit in på 1000-talet. Och även då är det i en primitiv form jämfört med antikens undervisning. Ändå lät man sig inspireras av Vergelius Aeneiden och andra klassiska verk när de tidiga torneringarna beskrevs.

Vad en tornering egentligen var under medeltiden går inte att beskriva med några få ord. Regler skiftade och krönikörerna använder samma ord för skilda företeelser. En enkel, och inte helt korrekt beskrivning gör gällande att två lag ställde upp mot varandra. Under vilt tumult red de sedan med fällda lansar och försökte slå motståndarna ur sadeln. De som efter första drabbningen fortfarande satt kvar i sadeln fortsatte att slåss med svärd eller klubba. Lansarna användes inte mer. Det var fritt fram att slå mot vilken motståndare som helst, och målet var att ta dem till fånga. Inte att slå dem ur sadeln.
Den som besegrats var tvungen att lämna ifrån sig sin stridsutrustning och allt lösöre till segraren. Ju fler man lyckades ta till fångs, desto mer inkomsterna.
I de tidiga torneringarna deltog alla ryttare utom stormännen. Det var en form av illegala soldattävlingar som var bannlysta av kyrka och förbjudna av kungarna. De hölls i regel också i gränstrakterna mellan två riken där statsmakten var som svagast. Ju längre tiden gick, desto populärare och mer tillåtna blev dem. Samtidigt blev ryttarna allt mer privilegierade som adelsklass. Färre tilläts deltaga och kostnaderna för att ställa upp blev högre. Från sent 1300-tal deltog endast förnäma riddare och betitlade stormän i spelen.
Parallellt med de vanliga torneringarna hölls många bonde och borgartorneringar runt om i västeuropa. De var kanske inte av samma klass, men lockade publik. Deltagarna var bönder eller borgare, aldrig frälsemän. Jämför med dagens fotbollsevenemang. I de finaste ligorna deltar proffsspelare från alla länder och pengarna gör det omöjligt för mindre klubbar att ställa upp. I stället finns det lägre divisioner som endast har ett lokalt intresse.

Torneringens begrepp
Den tidigaste formen av det vi idag kallar tornering är mêleé eller fritornering. Under 1100-talet och in på 1200-talet var en meleé en kamp mellan två lag med obegränsat antal deltagare som kämpade mot varandra i den fria terrängen. Någon inhägnad bana fanns inte. Det är tveksamt om någon segrare någonsin kunde koras. Regler tycks i varje fall inte ha funnits. Under 1300-talet minskade den i popularitet till förmån för dusten.
Termen kom med tiden att beskriva alla former av torneringslekar och andra former av ickekrigisk kamp.
Bohord uppkommer under 1200-talet. Det var då en meleé i lätt rustning där vapnen oftast var klubbor. Sannolikt var det en tävlingsform för väpnare, men om det finns inget sagt från samtida källor. Den sista bohorden med klubbor ägde rum i Worms 1487 under kejsare Maxmilian I:s initiativ. Den torneringen har också kallats den sista eftersom den var på allvar till skillnad från de som följde. Redan 1487 var torneringar som denna ovanlig och omoderna. Utvecklades till klubbtornering.
Round Table kallas en mer okänd form av tornering. Namnet är taget efter kung Arthurs hov. Det var en festlighet där dans och en informell tornering var höjdpunkterna. Den äldsta kända Round table hölls på Cypern 1223. Eftersom kulten av kung Arthur var störst i England kan vi förmoda att det var en brittisk företeelse.
Hastilude är något som först beskrivs av den engelske krönikeskrivaren Matthew Paris. Enligt honom var det en kamp med lansar och ordet används synonymt med tornering. Senare krönikörer skiljer däremot mellan hastilude och tornering och det är därför lite osäkert vad det egentligen stod för.
Dust eller dyst är det svenska ordet för den mest kända torneringsformen: tvekampen mellan två riddare. Riddarna red mot varandra med lansen fälld och den som lyckades slunga den andre ur sadeln vann. Skranket mellan ryttarna infördes kring 1400, troligen i Portugal. I Nordeuropa är dusten som tävlingsform från 1200-talets andra hälft. Ordet förekommer synonymt med tornering i Erikskrönikan. Senare under medeltiden användes termen ibland också för tvekamp till fots med svärd.
Tornering eller tornej betydde från början svärdskamp till häst. Utan lans. Den vann insteg under 1300-talet och blev stor under det följande århundradet.
Klubbtorneringar hade sin storhetstid under 1400-talet. Idén var att man med klubbor skulle slå av motståndarens hjälmprydnad. Det är alltså en fredligare och senare variant av bohorden.
Grupptorneringar påminde om en melée eller dust men den fortsatte efter att lansarna hade gått isär. Kampen fortsatte efter det med svärd. Antingen utkämpades den av två lag eller av flera par. Det är den formen som förekommer under 1200-talet. Målet var att ta så många fångar som möjligt.
Fottorneringar med ett i förväg bestämt antal slag var också populärt under 1400-talet. I dessa användes kastspjut och därefter kamp man mot man med svärd, pålyxor och dolkar.

Svensk torneringskultur
Stäckande, från tyskans Gestech, förekom i Sverige under äldre vasatid. Den motsvarar den äldre dusten utan skrank. Spetsen var trubbig och kluven i tre uddar. Också rännandet är ett begrepp från vasatiden. Till skillnad från stäckande användes skarpa lansar. Under vasatiden infördes också skranket i Sverige.
En svensk ballad, nedtecknad på 1600-talet, beskriver kort en dust där ryttarna först rider mot varandra och därefter tar till sina svärd. Ungefär som i filmen Ivanhoe (Svenska medeltidsballader, urval Bengt R Jonsson, 1969, sid 170f, 212f). Ordet dust förekommer också flitigt i de medeltida krönikorna
Vasatiden innebär ett uppsving för tornerandet i Sverige. Precis som på kontinenten hade den förlorat lite av sitt allvar och utvecklats mot en sport.
Redan under andra hälften av 1200-talet började speciella torneringsrustningar att införas. De var anpassade till tävlingsformen och omfattade också hjälmprydnaden, något som aldrig användes i fält.

Hovordnar och torneringar
Hovordnar I stort sett alla hovordnar under medeltiden föreskrev att medlemmarna måste deltaga i torneringar av något slag. Det gällde bl a Strumpebandsorden, Gyllene Skinnets orden och Bandaorden. Fast skälet var under 1400-talet mer för att visa på börd och rikedom än på behovet av stridsträning. Sedan andra hälften av 1300-talet krävdes både i Frankrike och England att deltagarna var adelsmän med minst fyra anor.
Dusten blir en sport Senare under 1400-talets minskade intresset för torneringarna. De ersattes av en mer uppvisningsliknade form där skaderisken var betydligt mindre. Segrare var inte längre den ryttare som satt kvar på sin häst längst eller som hade flest fångar, utan den som hade tagit flest poäng. I dusten fick man ett poäng om man träffade sin motståndare med sin lans. En träff mot huvudet var värt mer än en träff mot kroppen. Missade man motståndaren eller om man träffade sadeln drogs ett poäng av. Ytterligare poäng fick ryttaren om han bröt lansen mot sin motståndare. Priset var inte längre den besegrade motståndarens rustning, häst och vapen. I stället var det ädelstenar och rikt dekorerade sköldar som delades ut av domarna. Gärna med hovets damer som medhjälpare.

Torneringen var under 1500-talet en sport där ära kunde vinnas. Någon tanke på stridsträning fanns inte längre. Den var borta sedan ett sekel.

Borgardust
När torneringarna var unga deltog inte bara adelsmän. Även vanliga ryttare i hären deltog, och det fanns stora chanser att de kunde adlas om de var duktiga. När adeln i Frankrike under 1300-talet bildade ett slutet skrå blev det omöjligt att deltaga i en tornering om man inte var adelsman. Det blev dessutom näst intill omöjligt att upphöjas till adelsman. Paris borgmästare, som under 1200-talet alltid förlänades adelskap, var under 1300-talet ofrälse. För Englands del är det känt att Londonbor deltog i flera Edward III:s torneringar, men sedan blir det mer tunnsått med deltagandet.

Men intresset för torneringar fanns kvar bland vanligt folk. Och kunde de inte delta i de stora torneringarna kunde de alltid hålla sina egna. Flera medeltida borgartorneringar är kända i och kring de större handelsstäderna. Det finns också hänvisningar till rena bondetorneringar på kontinenten. Nürnberg i Tyskland har ännu kvar en stor del av stadens tornerrustningar från sekelskiftet 1500.

Jesper Wasling


Litteratur
- Riddarlek och tornerspel (1992), Livrustkammaren
- Vesey Norman; Om torneringar ()
- Christopher Gravett; Tornerspelens utveckling ()
- Alan Young; Tudor and jacobean tornaments ()

Lär om heraldik på heraldik.se

Svenska Heraldiska Föreningen har äntligen en ny hemsida.

Stefan Bede är dess projektledare och han är även föreningens webbredaktör.

Läs den nu, här kommer allt att finnas som är relevant för heraldiker. www.heraldik.se
Torsten Hiltmann skriver mycket intressanta inlägg på sin blogg.
Just nu sitter jag och skissar på ett svar på denna artikel: http://heraldica.hypotheses.org/2511




En fantastisk teckning av mitt personliga vapen av Sunil Saigal som gjorde det 2014. 

måndag, augusti 18, 2014

En kongress för heraldiken

En kongress är över. Den hölls den 13 till 17 augusti i Oslo och det var en på många sätt fantastisk kongress för oss alla som älskar heraldik.

Jag fick möjlighet att lyssna på många spännande föredrag, träffa gamla bekanta och lära känna nya.

Men sedan var det några som var roliga för att föreläsaren själv var så entusiastisk över sitt ämne.

Allt var emellertid inte fantastiskt. Jag tycker nog att vi, dryga 100 medverkande gäster och 40 medverkande arrangörer, var något för få. Fler borde kunna komma på en så här kongress. Och jag kan ana varför vissa utomståenden inte kom. Det kostar en slant. Kongressen pågår i fem dagar och det innebär fem övernattningar på hotell för alla dem som inte känner någon på plats. Till det kommer kongressavgiften.

Jag tror att de flesta kommer till kongresserna för att knyta kontakter och träffa gamla vänner och som bonus få lära sig lite mer om heraldik. Då kan ska man ska fundera på om föreläsning efter föreläsning verkligen är det bästa sättet att organisera veckan.

När man dessutom lägger banketten sista kvällen finns det få chanser att utnyttja de nya bekantskaper man gjort då under resten av veckan. Lite synd.

Dags att fundera på vad man kan göra för att få kongresserna att bli intressantare för fler.

Vad säger du, som bara läser det här? Vad ska man göra för att få fler och yngre att komma till heraldiska kongresser?

torsdag, augusti 14, 2014

Så gör du ett vapen


Råd och kunskap innan du börjar

- Vem får ta ett vapen?
- Alla!
- Alla?
- Ja, alla. Vapnet är för ögat vad namnet är för örat, och det är väl inte bara adelsmän som har ett efternamn?
- Nä, det är klart. Så jag kan alltså ta ett vapen om jag vill?
- Visst.
- Men är det inte lite snobbigt?
- Jo, en del kanske tycker det. Men det är ju snyggt och varför ska man bry sig om vad andra tycker.





Schablon för borgerligt vapen, med sluten stickhjälm. Teckning: Jan Raneke
 

Du kan också ärva vapenDen som vill får återuppta ett gammalt släktvapen om det finns något sådant. Har du förfäder som var ofrälse statstjänstemän eller officerare under 1600- eller 1700-talen finns det i regel ett vapensigill någonstans.
Äldre släktvapen ärvs på fädernet men numera tillåter man även att mödernets vapen tas upp. Det man bör tänka på, av respekt för de som än gång tog vapnet, är att inte ta upp ett gammalt vapen som varit oanvänt i flera generationer. Även om du är sonsons sonsons sonson kan det ju hända (ja, det är faktiskt mer regel än undantag) att din anfaders vapen var ett personligt vapen som inte alls var menat att gå i arv.

Numera låter många vapnet följa släktnamnet medan andra väljer att låta alla ättlingar till en viss person få föra vapnet. Vissa vill att varje vapenbärare ska brisera (göra små ändringar i bilden) sitt vapen medan åter andra vill att alla släktingar ska föra samma vapensköld.

Adelsmän har av tradition ensamrätt till rangtecken eftersom dessa har givits av Sveriges statschef och därför kan sägas vara adelssläktens immateriella rättighet. Rangtecken är sköldhållare, vissa kronor, halsklenoder och hjärtsköld samt den öppna hjälmen. Däremot kan döttrarna idag föra vapnet vidare utan de adliga rangattributen. Faktum är att samma sak gäller alla som adlats efter 1809, för i de släkterna är endast huvudmannen adlig.


Vad är ett vapen?Ett heraldiskt vapen består av en sköld och en hjälm. På skölden målas ett motiv (en "tavla") och på hjälmen ställs ett föremål (en "staty"). Skölden är som tavlor tvådimensionell medan hjälmprydnaden är tredimensionell.
Ett hjälmtäcke fäster man på hjälmen genom att vira tyget till en bindel och sedan låta det falla ner runt om skölden.

Ett vapen är endast ett vapen om det följer vissa regler
1) Det måste följa tinkturregeln. Den säger att metall får inte ligga på metall och färg får inte ligga på färg. Ett vapen kan alltså inte visa en grön björn på en röd bakgrund.
2) Bilden måste kunna beskrivas (blasoneras) i ord.
3) Bilden får inte föreställa ett specifikt föremål utan ska ange ett föremåls idé. Sedan får konstnären själv tolka blasoneringen.
4) Bilden ska vara stiliserad.


Vilka färger använder man?
Svaret beror till stor del på vem du frågar. Metallerna guld (gult) och silver (vitt) samt färgerna blått, rött, svart och grönt är alla eniga om. Många, däribland vi, anser att purpur också är en självklar färg i släktvapen eftersom det förekommit i heraldiken sedan medeltiden. Andra säger att det är fel därför att purpur var så ovanligt förr. Pälsverk som päls, gråverk och olika former av hermelin är också godkända tinkturer.

Några vill tillåta naturfärger och brunt, men det säger vi heraldiker nej till. Med vissa undantag, där vi främst erkänner hudfärg på människor eftersom ingen på allvar vill ha en avundsjukt grön man eller en ilsket röd kvinna i sitt vapen.
Rosa och brons finns i Kanada men inte i svensk heraldik. Aska, järn och orange använder vi inte heller fast det har nämnts i några äldre heraldiska handböcker.
När man målar ett vapen ska man ha en nyans av samma färg. Ett vapen kan inte vara både ljusblått och mörkblått på samma gång.
Tinktur är den gemensamma facktermen för heraldikens färger, metaller och pälsverk.


Vad får man inte göra?
Man får inte använda kungliga eller adliga rangtecken om man inte har rätt till dem.
Man får inte bryta mot tinkturregeln.
Man får inte ta ett vapen som förs med bättre rätt av någon annan (dvs. någon anna hade vapnet före dig). Rätten till ett vapen är evig.


Och vad är dålig smak?
Dålig smak har ett vapen när det är översållat med symboler och färger. Skölden ska helst vara enkel och tydlig och se vacker ut.

Var gränsen går för enkelhet är som alltid en smaksak.